Går vilse i förorten
Uppdaterad 2016-07-12 | Publicerad 2016-05-16
Camilla Hammarström läser en roman om bristen på hemortsrätt
Barndomens miljöer har ofta ett intimitetens skimmer över sig, hur låg status trakten än kan ha i andras ögon. Det är så jag minns min barndoms Hagsätra, som en generös plats för lek och växande. De barnrika gårdarna, den öppna himlen och doften av nyponrosor och asfalt. Det var en bra tid som jag senare kom att se tillbaka på med nostalgi. Ändå ansågs Hagsätra redan på 60-talet vara något av ett problemområde. Det var viktigt att ta sig därifrån.
I Caroline Hainers roman Åsneprinsen, som utspelar sig drygt ett decennium senare, är stämningen en annan. Det är grått och ödsligt, en obekväm kliande känsla av isolering och övergivenhet präglar vardagen. Hagsätra framstår som en plats där det är svårt att utvecklas och få vara sig själv. Samtidigt är det den enda som står till buds för pojken Jim, som växer upp med en tillknäppt far och en ömsint mor i ett av höghusen nära torget.
Jim är en ängslig pojke som försöker klara sig bland de mer självsäkra och råbarkade kamraterna. De vänskaper som uppstår präglas av pennalism och oförlöst längtan. Jim lyckas skaffa sig en position när han under ett julspel ska agera åsna, och skriar så naturtroget och länge att han stör hela föreställningen. Det blir en påtvingad gimmick som räddar honom på skolgården. Som vuxen ser han med en rysning tillbaka på det som ett uttryck för brist på begåvning och fantasi.
Det finns en tröstlös ton i berättelsen, Jims alienation gör allting diffust och doftlöst. Trots att miljöerna beskrivs framstår Hagsätra som ett ganska anonymt ställe. Caroline Hainers prosa är journalistisk och redovisande, men smakar aldrig på språket, låter aldrig orden skina i egen rätt. Det är fullt av tidstypiska detaljer att känna igen, men de är beskrivna mer än sinnligt gestaltade.
Trots att baksidestexten talar om boken som en skildring av ”arbetarklassens” Hagsätra, så förblir klassperspektivet otydligt. Jims far är tjänsteman och modern tandsköterska, vad kamraternas föräldrar arbetar med är oklart. Mer än en klasskildring är romanen en berättelse om Jims vaga personlighet, hans oförmåga att välja och veta vad han vill.
Först när han blir tillsammans med innerstadstjejen Vera och klasskillnaderna mellan dem får relationen att knaka bränner det till. Men vad som kommer i dagen är egentligen Jims brist på klasstillhörighet, han känner sig i själva verket lika främmande inför sina pennalistiska förortsvänner som inför flickvännens övre medelklassmiljö. När de ställs mot varandra har han likt Buridans åsna svårt att välja hötapp och blir helt utan.
Delar av romanen är skriven utifrån Jims vuxna perspektiv, då han utbildat sig till lärare och flyttat tillbaka till Hagsätra för att jobba på sin egen skola. Han har återvänt med en vag förhoppning om samhörighet och om möjligheten att göra skillnad för barnen. Men barnen är stökiga och ointresserade och lärarkollegerna blasé. Hans återvändande framstår som en futtig reträtt.
Jim har slungats bakåt till sitt utgångsläge i periferin. Föraktet för periferin är internaliserat i honom själv. Det är den här förlamningen som hela romanen kretsar kring. Den är en sorglig historia om bristen på hemortsrätt.
