Vad som händer har ni inget med att göra

Olle Svenning läser Coetzees nya roman

Roman

J M Coetzee

”Youth”

(Secker & Warburg)

J M Coetzee använder Goethe för att presentera och introducera sin senaste bok, Youth. Den gamle tyske författaren har en gång skrivit att den som vill förstå diktaren måste vandra i diktarens land.

Coetzee släppte nyligen in läsarna i sitt barndomsland (Pojkår 2001), en något avsides belägen sydafrikansk landsortsmiljö.

Coetzees huvudperson, alltid presenterad i tredje person, utvecklar i boken tidigt en teknik som lär honom skilja mellan fiktion och det faktiska livet. Han skapar en egen verklighet för att härda ut med sin familj, en självuppoffrande mamma och en pappa omtöcknad av sprit och dagdrömmar, och med skolan. Ibland testar han riskerna, till exempel när han kallar sig katolik i den kärvt protestantiska miljön.

Pojken levde den enda berättelse han kunde tillåta, nämligen den egna berättelsen om sig själv.

Youth kan läsas som en kronologisk fortsättning på Pojk-år. Huvudpersonen John bestämmer sig här för att lämna Sydafrika när han blivit nitton och därmed riskerar tvångsinskrivas till armén.

Länge tror man sig förflyttad till John Osbornes Se dig om i vrede. Tiden är densamma – sent 50-tal. Huvudpersonerna är till stora delar utbytbara: självömkande unga män som måste hämnas på en värld som inte har plats för dem och som inte tillåter heroiska handlingar.

I det tidiga efterkrigs-London finns kvinnor huvudsakligen till för att männen ska ha någonstans att göra av sina bultande könsorgan och sin brinnande, osammanhängande vrede. Kopulationer och måttlöst förtryck.

John har med en gest som mer liknar ”dra åt helvete” än ”farväl” lämnat apartheid-landet, familjen och de förbrukade unga kvinnorna. Hans drömmar är de gamla vanliga: läsa den mäktigaste delen av världslitteraturen (engelsmännen och fransmännen), skriva den stora romanen, bli konstnär. Också av det skälet att ”kvinnor älskar konstnärer för att de brinner av en inre eld”.

Kvinnor finns alltid i hans närhet, fast de avslöjar oftast hans självupptagenhet och omognad. Han måste till exempel tröstas när en tillfällig bekantskap måste abortera.

Han skriver mycket måttligt. I själva verket säljer han sin arbetskraft till IBM. Däremot läser han systematiskt: James, Joyce, Beckett, Conrad, Proust och Ford Madox Ford, som han ska skriva sin magisteruppsats om.

Dagspolitiken hålls som alltid hos Coetzee på avstånd. Han nämner Sharpville-massakern och det rasistiska barbariet men dras aldrig in i politiskt engagemang eller handling. Texten avslöjar då och då hård kritik av USA:s hegemoni och rädsla för kärnvapenkriget. John besöker protestmöten som antikärnvapen-rörelsen arrangerar men stiger snart in i ett datorföretag som bistår med utrustning till brittiska bombplan.

Coetzee, en av vår tids främsta författare har mötts av ganska sval kritik för Youth. Möjligen går det att störas av huvudpersonens tröttsamma självupptagenhet, litterära name-dropping, hans barnsliga kvinnoförakt och passivitet.

Skulle Coetzee verkligen vara en så tröttsam person? Det tror jag verkligen inte och det beror inte i första hand på att jag samtalat några timmar med honom. Skälet är snarare det att Youth inte bör läsas som en enkel självbiografi eller en förteckning över Coetzees tankar och förhållningssätt.

Det är ingen slump att Coetzee väljer Ford Madox Ford som uppsatssämne. Fords mest kända bok är The Good soldier. Hans berättarteknik bygger på att hålla fram personliga problem, erfarenheter och karaktäristiska för att sedan berätta om dem med hjälp av helt andra personer. Alltså mot det subjektiva.

Hos Coetzee stämmer det yttre förloppet hos huvudpersonen med hans eget liv – brytningen med familjen, flykten till London, matematikstudierna och datorjobbet – men tolkningen av världen, reflektionerna över villkoren behöver inte ha ett dugg med Coetzees egen person att göra. Vi vandrar, som Goethe skrev, i diktarens land men behöver för den skull inte möta diktaren i egen person.

I en skarpsinnig essä i London Review of Books skriver Hermione Lee att Youth är den ultimata alienerade självbiografin. Den ägnas inte inåtvänd självbetraktelse, den är en självparodi.

Coetzee skriver, i den andan, på flera ställen om sin huvudperson att han är bättre på test än på det verkliga livet. Han söker hela tiden ”The real thing”, i sängen, i litteraturen, ibland till och med i arbetslivet. Kanske söker han också den verkliga självbiografin. Den som läst Coetzee vet att det alltid finns ett tydligt glapp mellan ”det verkliga” och det som kan berättas. Ibland måste det verkliga – i ett land som apartheidens Sydafrika – hållas långt borta för att livet överhuvudtaget ska uthärdas. Michael K:s stumhet berättar mycket om landet han tvingas leva i.

På samma sätt som Coetzee värjer sig mot intervjuer och tolkningar av sina egna böcker låter han sina gestalter behålla distans till läsaren och integritet: ”Vad som försiggår i mitt medvetande och min hjärna har ni inte med att göra”, säger David Lurie, den medelålders akademikern i Onåd som ska ställas inför ”folkdomstol” för sitt förhållande till en ung kvinna.

Som ett litet instämmande skriver Coetzee i Youth: ”Lyckligtvis måste inte konstnärer vara moraliskt beundransvärda personer. Det enda som räknas är att de skapar stor konst.” Ezra Pound, den mest uppburna av alla i Johns eller Coetzees ungdom, ryms särskilt väl inom den definitionen. Pound, som dyrkade de grekiska gudarna högre än den hebreiska var immun mot skuld, skriver Coetzee som vet mycket om skuld.

Youth har beskrivits som en roman om misslyckanden och aspirationer som krossas. Det yttre händelseförloppet kan bekräfta: den nittonårige sydafrikanen i London, som vill bli matematiker och författare men som hamnar i datoravdelningen med ett schackspel.

Efter fyra år lämnar författaren de landskapen, skriver sin Beckett-avhandling, ger ut sin första roman Dusklands, drar sig tillbaka till sitt minimala arbetsrum på Kap-universitetet och skriver några av vår tids märkvärdigaste romaner.

Olle Svenning