Innan vintern rasat ut

Claes Wahlin

Adam Gopnik kan konsten att romantisera över snö och kyla

SAKPROSA För läsare av The New Yorker är Adam Gopnik ett känt namn, han har länge verkat som deras smått legendariske Paris-korrespondent. Han skriver även böcker, Paris to the Moon skildrar underhållande hans försök att bosätta sig i Paris.

I hans senaste essäbok, Winter – Five Windows on the Season (Quercus), spårar han vinterns kulturella historia. Vintern som möjlighet till rekreation eller som naturskönt objekt är en uppfinning av 1800-talet, när centralvärmen konstruerades (av en engelsman!). Först då kunde kylan betraktas på behörigt, inbonat avstånd. Vintern blir romantisk.

Märkligt nog så väcker intill denna dag polarfärder ett sällsamt intresse. Som Gopnik påpekar, handlar det om att ta sig till en plats där det inte finns något. Det enda som blir kvar av dessa resor (vid sidan av ihjälfrusna kroppar) är ord. Dagböcker, journaler, reseskildringar. Själva strapatsen, modet att trotsa vinterns kyla är, spekulerar han, kanske det sista äventyret.

I slutet av 1800-talet börjar man ta vintersemester. En driftig hotellägare i Schweiz bjuder in några engelsmän att stanna så länge de vill från nyår, vilket leder till att rekreation i kyla blir ett nytt slags semester för borgarna.

Naturligtvis har julen ett eget kapitel, om tomten som vi känner den (fet, skäggig och pälsklädd), en amerikansk uppfinning från mitten av 1800-talet, eller hur julångesten är något som psykologin konstaterar först kring 1940-talet. Läsning för kalla aftnar således, under centralvärmens välsignelse.