Sund är en av de stora

... trots att han har dille på metaforer, skriver GUNDER ANDERSSON

helskärm

Med den mäktiga, 552 sidor tjocka romanen Eriks bok avslutar Lars Sund den så kallade Siklaxtrilogin, vars tidigare delar heter Colorado Avenue och Lanthandlerskans son.

Det är ett romanbygge som definitivt placerar Lars Sund i de svenskspråkiga prosaisternas frontlinje.

Eriks bok tar sin början juldagen 1991, då Michail Gorbatjov halar den sovjetiska flaggan över Kreml som tecken på öststatskommunismens definitiva sammanbrott. Sedan beskriver berättelsen en dryga 50 år lång cirkelrörelse genom samtidshistorien. Med Österbotten som nav snor den sig mellan det lilla ("provinsen") och det stora ("kriget" och "världspolitiken"). Man lotsas genom det kanonbombarderade Karelen, oron för en kommunistisk statskupp åren efter krigsslutet och vidare genom det kalla krigets 50-tal fram till en nutid när det mesta förändrats.

Välkända figurer från tidigare delar passerar revy: lanthandlerskan "Dollar-Hanna" och hennes förrymde son Otto Näs, kallad "kanisterkungen" på grund av framgångsrik smugglarverksamhet. Innan han beger sig ut på nya vidlyftigheter hinner han erkänna faderskapet till Margareta, senare gift med Charles Holm, den formidable prickskytten som överlevde kriget och blev berömd konstnär.

Och så Erik Smeds, han som fått ge namn åt boken. Arvtagare till gården Smedsas innan han flyr till USA efter att som officer ha deltagit i en hemlig sammansvärjning som förberedde gerillakrig vid en sovjetisk invasion. Han kommer så småningom att nå mycket högt inom CIA.

Erik Smeds kan på sätt och vis sägas företräda hela den epok som skildras. Finland i andra världskriget och det kalla krigets epok, med hemliga agenter, svek, dubbla lojaliteter och anslag i det fördolda.

Eriks bok har inslag som vetter åt agentromanen. Här grävs avlyssningstunnel i Berlin i 50-talets början, Erik är som sig bör på plats under Ungernrevolten och han umgås med lika supiga som rabiata CIA-bossar. Möjligen har han också en homosexuell relation till en sovjetisk agent - en spark i förbigående åt macho- och heteroprofilen inom agentgenren.

Lars Sund är en mycket formmedveten författare. Hans nya roman dementerar allt gnöl om att postmodernismen inte avsatt något bestående prosaverk. Med Charles och Margareta Holms son Carl-Johan som talförare ser vi samtidigt en formexperimentator i full swing. Här kommer alla till tals: tidigare i trilogin avdöda personer kommenterar, protesterar och lever fan, här används modern datateknologi för att ta sig in i flydda tiders samtal. Ja, till och med skällkon som ska ut på bete får kommentera gården Smedsas förvaltning och rymdhunden Laika håller ett propagandatal till Sovjetstatens och offerhandlingens lov, ett satiriskt mästerstycke.

I de överblickar över ett storpolitiskt skeende som (utan att det stör) finns inströdda i berättelsen, detta för att ge perspektiv, uppvisar Lars Sund en imponerande beläsenhet. En grov miss gör han dock (sid. 478): det var inte

János Kádár, gedigen Moskvaslickare, som den 30 oktober 1956 meddelade att Ungern skulle lämna Warszawapakten, det var regeringschefen Imre Nagy. För detta fick han senare plikta med nackskott.

Lars Sund lyckas sy ihop denna mångfald av händelser och människor med samma skicklighet som en skicklig skräddare förfärdigar en kostym. Detta sagt som avstamp till den enda kritik jag har mot texten: den bitvis vildsint grasserande metaforsjukan. Det finns stycken på tio rader där fyra metaforer trängs om utrymmet. Lars Sund söker gärna bildspråk i den agrara vardagen, och inte alltid är de särskilt träffande. På ett ställe står "mun(nen) på glänt som en slarvigt inskjuten kökslåda", på ett annat "hans mun hängde på glänt som en slarvigt stängd vedlår" när inte "ansiktet (är) som en öppen foderlucka i en fähusvägg".

Ändå är jag beredd att förlåta Lars Sund dessa förlöpningar. Jag ser det mest som uttryck för den skriv- och berättarglädje som genomsyrar hela boken. Eriks bok är en roman som befordrar det som brukar kallas "läsglädje", och detta trots mängden av gränsöverskridande, postmodernistiska grepp. Som litterärt projekt hör Siklax-trilogin till de mer storartade i den svenskspråkiga nutidsprosan.

Roman

Gunder Andersson