Sorgen som en automat

MAJA LUNDGREN läser lyrik som inte är ett smack dyster

helskärm

Oj, ännu en halsbrytande lång lyriktitel. Jag gillar dem, de är språklyxiga även när de är melankoliska. Den här titeln tar särskilda risker. Den som ser den kan lätt tänka: Skallen och bron är nog Frostenson, och halsen är väl Jäderlund ... Och vem var det nu som skrev diktsamlingen I mellan? Låt dem då tänka så. Det finns traditioner som ger levande skott hela tiden.

Norins lyrik är ett stillsamt förvaltande av arvet, men det håller.

Undertitel hade kunnat vara: "Sorgen är en automat". Det centrala partiet i boken beskriver just sorgen som en automat och som en fungerande maskin. Den stänger världen ute, den värmer och döljer. "Den är en låda, du bäddar med den." Den är en fredad zon som upprättar sig själv. Vad finns det i sorgens låda? En förlorad man. Drömmar om tillhörighet. Resor bort och tillbaks till ett oigenkännligt hem. Ett kontinuerligt prövande av ordens hållbarhet. En spröd intensitet och en ständig kamp med lögnen - den egna lögnen och de andras. "Helvetet är de andra", enligt Sartre - att vara utlämnad åt andras godtyckliga uppfattningar om vad som är sant eller falskt om dig. "Sant är ett rum som är byggt på en skiva som roterar i helvetet", skriver Marie Norin.

Får man skriva så? Jag tror det. Jag uppfattar inte Norins lyrik som ett smack dyster. Den är vacker på det sätt som natten brukar vara när den är dagens mor.

Valet mellan att låta andra tala till punkt, eller tala med risken att bli missförstådd. Vikten av att uppsöka världens blinda fläck och vara hemlig - för att genomskåda sig själv och mobilisera ny kraft.

"Drivas av två i sig motstridiga känslor.

Övervinna båda."

Och slutligen denna existentiella fråga: går det att välja mellan att vända vapnen inåt eller utåt, eller är det något som är från början givet, nerlagt i en människas karaktär eller öde, och alltså inte föremål för något val?

"Åsamka sig själv lidande.

Men inte mena det.

Mena att skada andra.

Men inte kunna det."

Skriv ner den långa titeln på en lapp, så att ni inte glömmer den. Sen kan ni lugnt gå till biblioteket eller bokhandeln.

Lyrik

Maja Lundgren