Modet att vara jobbig

MAGNUS WILLIAM-OLSSON läser Jörgen Lind

helskärm

Jörgen Lind, som debuterade 1997, har med sina nu fyra böcker skapat ett av de mer egenartade författarskapen i den nya svenska poesin. Hans skrivart är skavig, sentimental och självupptagen, men just därför engagerande.

Linds förra bok, Musik för ett nytt samhälle, rymde prosadikter. Och i den nya lämnar han helt de invanda genrerna. Här kommer de varma strömmarna består egentligen av tre texter, som interfolierar varandra. Dels en löpande självreflexiv prosa, falliskt uppställd som en rak högerspalt på den i övrigt tomma sidan, dels ett slags korta noteringar på några rader som gäller allt ifrån paleontologi till resor, och slutligen en svit om femtiosex korta prosastycken som är ett slags kärleksdikt. Det som håller samman boken är några frekventa omtagningar, framför allt de tre fraserna "Här kommer de varma strömmarna", "Det finns kärlek. Det måste finnas kärlek" och "Vart ska vi gå, älskade vän?". Boken handlar, så som jag läser den, om maskuliniteten, vilken artikuleras genom tre tematiska och retoriska figurer som korresponderar med de tre omtagningarna. Den falliska. Den sentimentala. Och den icke-kvinnliga.

I den första liknas läsakten allegoriskt vid en avsugning. Läsningen av den erigerade, blodfyllda och självfixerade högerspalten är frustrerande och närgången och belönas bara med de återkommande "varma strömmarna".

I den andra återkommer Lind till en tematik och ett skrivsätt som finns i alla hans tidigare böcker. Det är elegiskt och sentimentalt och beskriver, liksom ulf lundellskt, den såriga och sårade manligheten. Döden närmar sig, ungdomen försvinner och ingen förstår honom. Men det "finns kärlek, det måste finnas kärlek". Här vädjar texten om en identifikativ läsart. Den talar till läsaren i kraft av den "maskulina erfarenheten".

Slutligen artikulerar boken manligheten i förhållande till ett älskat, kvinnligt "du". Tilltalet är exklusivt. Läsaren förvandlas till vittne av hur mannen ömsom i kåthet, raseri, förnekelse och ömhet talar till sin kvinna. Hela boken slutar just så, med orden: "Allt är. Nu. Här. Du. Jag. Mjuka mjukt krusade hud. Vart ska vi gå, älskade vän?"

Här kommer de varma strömmarna är ingen lättäls-kad bok. Läsningen är ofta tröttande. Syntaktiskt och grammatiskt är den begriplig, men betydelserna är inte sällan kryptiska, privata och exkluderande. Bokens jag är för det mesta outhärdligt självupptaget. Det påminner om någon gammal kompis som man bara inte står ut med, men heller inte lyckas avfärda.

Just häri, i modet att vara "jobbig", vinner dock Här kommer de varma strömmarna sin sanning. Jörgen Lind är hänsynslös mot sig själv och mot manligheten. Han ställer ut sig och sitt genus likt en spegel som läsaren helst vill undvika att titta i.

Lyrik

Magnus William-Olsson