Joyce Carol Oates ger trygghet åt små sår
Uppdaterad 2013-10-25 | Publicerad 2013-06-10
Metodisk proffsighet i hennes ungdomsroman
Det är inte självklart vad som händer när någon dör. Sorgen, obegripligheten å ena sidan, å andra sidan modet, möjligheten som tydliggörs.
När Joyce Carol Oates tar oss med till Quaker Heights i Två eller tre saker jag glömde berätta för dig har smittan precis börjat sprida sig. Tink har tagit livet av sig och vi får följa först Merissas och sen Nadias funderingar på att göra detsamma. Merissa har precis upptäckt skärandets kraft, först med en nagelsax sen med en fruktkniv karvar hon in små små sår på sin kropp. Bildar en, som hon känner, ”rustning”, mot omvärlden.
Hon är högt upp i näringskedjan i skolan, Merissa ”den perfekta”, brukade Tink säga. Skärandet är självhatet, prestationsångestens sista utpost, men samtidigt ventilen och upproret. Självbestraffning men också självständighet, inte minst i förhållande till en svikande far. Merissas pappa beskrivs av Oates som något mer än en individ, ilskan mot män är så påtaglig. Ur tonåringens perspektiv, visst, men också nedärvd genom mödrar och benhårda lärdomar:
”För Merissas pappa, liksom många pappor – liksom många män, i själva verket, och pojkar – tyckte inte om att bevittna tårar.”
Nadias destruktivitet är skönt nog lite mindre standardformulär. Ungefär samtidigt som hon drar på sig ett dåligt rykte blir hon besatt av den vänlige läraren Mr Kessler, vilket urartar på ett inte helt förutsägbart sätt.
Tinks röst uppstår hos dem i impulsen – så skönt det ändå vore att inte finnas – som om det är hennes plikt att hindra dem eftersom det var hon som planterade idén. Hon är på många sätt lik Legs i Foxfire från 1993, tjejen som kommer in som en klassisk katalysator och utmanar hierarkin och normsystemet. Berättelsen om Nadia och Mr Kessler påminner om den fascinerande kortromanen Djur (2002), och sättet att blanda jag-form med vi-form med de-form om Blonde, romanen som blev Oates stora genombrott 2000.
Oates lakoniska svarthet kan göra mig irriterad, språkets metodiska proffsighet, det blodfattiga. Hon har också ett, för hennes ungdomsböcker specifikt, bitvis outhärdligt pedagogiskt tilltal som jag upplever som extremt amerikanskt.
Samtidigt märker jag hur jag blir mer och mer påverkad, minns tryggheten i de små små såren. Men att läsa Två eller tre saker jag glömde berätta för dig är också att inse hur skärandets kraft inte har en chans mot litteraturens.
