Douglas Stuarts misär är aldrig helt nattsvart

Uppföljaren ”Unge Mungo” är en mer oförsonlig skildring än ”Shuggie Bain”

Malin Krutmeijer

helskärm

Mungo Hamilton har levt hela sitt femtonåriga liv i Skottland när han för första gången ser en ”loch”, en av de vidunderligt vackra sjöarna på höglandet. Det sker under en bisarr och otäck fiskeutflykt tillsammans med två alkoholister han aldrig träffat tidigare. Mungos mamma har fått för sig att de kan ”göra karl” av hennes mjuka och vänliga yngsta son.

Fiskeutflykten är det ena handlingsspåret i Douglas Stuarts roman Unge Mungo. Det andra skildrar huvudpersonens vardag, där han möter den jämnåriga James som väcker omvälvande känslor.

Boken är uppföljaren till Stuarts självbiografiska succédebut Shuggie Bain, som belönades med Bookerpriset 2020. Mycket känns igen: Glasgows stenhårda arbetarmiljöer, en alkoholiserad men älskad mamma, ett spirande homosexuellt begär som till varje pris måste döljas.

”Shuggie Bain” utspelar sig på tidigt 1980-tal, i början av Margaret Thatchers regeringsperiod. I Unge Mungo råder 90-tal, ett stort efteråt: varv och stålverk är nedlagda, arbetslösheten utbredd, allt hopp har lämnat de människor Mungo har omkring sig. De super, misshandlar varandra, bränner bilar åt knösar som vill få ut försäkringen och säljer droger till den övre medelklass som skriver in sig på Glasgows universitet för en hipp, alternativ feeling. Kvinnorna har att parera slag och förödmjukelse i denna machokultur.

Det är kort sagt hemskt, en oförsonligare skildring än debutens. Variationer på samma tema skulle man kunna kalla de två romanerna – eller så kan man se Unge Mungo som ett slags korrektiv: så här illa kunde det ha gått.

Men inte ens i denna misär är allt nattsvart. En av Stuarts stora styrkor är hans förmåga att se nyanser i varje situation. Mamma är visserligen asfull, men hon är hemma och än så länge på gott humör. Till och med den vidriga fiskeutflykten har ljuspunkter, inledningsvis – en chokladkaka, fragment av ett samtal, naturupplevelsen – fast den är genomsyrad av latent fara.

Det är perspektivet hos ett barn vars hela tillvaro är oberäknelig, och som lärt sig både att vara misstänksam och att ta vara på de små vilopauserna. Stuart fångar detta så väl att det blir en atmosfär, en känslomässig spänning som är svår att slita sig ifrån och har lång efterverkan.

Språket är målande, med en sorts köttig sensualism. Det är mycket kropp, lukt och smak varvat med poetiska inslag, jargong och humor. Översättaren Eva Åsefeldt förtjänar en eloge som ger allt detta en så svängig och självklar svenska: ”det störiga aggrot i pensionärsbrillorna”, ”en kejsare i stentvättad denim” heter det till exempel om Mungos bror Hamish.

Det finns ingenting experimentellt här. Douglas Stuart skriver klassiska, handlingsdrivna berättelser ur en miljö han känner. Den som är mjuk där är en slagpåse, men Mungo har lärt sina läxor i våld och kan faktiskt repetera utantill. En tragedi i sig.