Fint familjeporträtt som går vilse i teknologin

Jennifer Egan vill varna för sociala medier i ny roman

Publicerad 2023-02-28

I historien om Hans och Greta upptäcker de två huvudpersonerna ett hus byggt av godis. Naturligtvis är det något fishy med att häxan som bor i huset vill ge dem fri tillgång till sötsaker; det finns som bekant inget gratis lördagsgodis. Denna analogi använder Jennifer Egan för att i sin senaste roman varna för sociala medier och teknikutvecklingen i stort. Den nivån av ”Sockerhuset” är blek och tandlös samhällskritik, men postmodernisten Egans senaste roman har som tur är andra dimensioner.

För säkerhets skull skriver Egan sin huvudtes explicit i bokens sista kapitel: ”Bara fiktionen gör människan rättvisa”. Och människorna i ”Sockerhuset” och deras relationer utgör riktigt fin fiktion. Boken är ingen bredvidläsning; karaktärerna är Dostojevskij-många och flerbottnade, skärningspunkterna mellan dem ofta medvetet dolda, så det går inte att scrolla Tiktok bredvid. Dessutom finns kopplingar bakåt till Egans uppmärksammade ”Huliganerna kommer på besök” från 2010. Det går att läsa ”Sockerhuset” fristående, men det fulla djupet får den som tidigare dykt ner i Egans universum.

 

Egan etablerar de som arbetar med matematiken och tekniken bakom de science fiction-element som utgör mittpunkt i storyn. Neurodivergenta programmerare har yrkesmässiga fördelar av sin Aspergers eller OCD men nackdelar i det sociala livet. De skapar ”kollektiva medvetanden” samlade i glänsande kuber och reducerar våra liv till formler och funktioner.

Tyvärr går Egan bort sig i de teknologiska beskrivningarna. Inte för att det saknas vetenskaplig grund: Netflix dataanalys är orsaken till varför de väljer vissa dramaproduktioner, och tro inte att det finns någon magisk gräns mellan din autonomi och hur skärmen väljer att spegla dig. Nej, problemet är att Egans fäbless för samtida/framtida innovationer ger teknologin fel roll. Spöket i maskinen tar över scenen; bokens ständiga beskrivningar av Mandala-kuber och spionimplantat kallade ”vivlar” hamnar i vägen för det mellanmänskliga som pågår på en annan del av scenen.

Jaja: Egan vill att vi ska tänka på vad som händer med den fiktiva berättelsen om alla delar samma upplevelser och ser genom allas ögon samtidigt. Men det är som om hon bryter mot sin egen maxim om fiktionen som det högsta genom att väva historien runt tekniska innovationer i stället för konsekvenserna av dem. Det finns andra böcker som lyckats använda teknologin som osynlig kraft; den osynliga undervattensström som för båten ner mot forsar och deltan. Kazuo IshigurosKlara och solen” är ett exempel i närtid, och naturligtvis måste Douglas CouplandsMicroslavar” nämnas här.

 

På tal om Coupland: Egan leker i denna bok, precis som den kanadensiske författaren ofta gjort, med formen. Ett kapitel är en mejlkonversation, i ett annat blir det någon sorts instruktiv text i tvåspalt. Inte alls dåligt eller särskilt sökt, särskilt mejlkapitlets förväxlingar är underhållande på ett sätt de inte hade varit i en mer traditionell form. Precis som Coupland kan Egan skickligt integrera formen med innehållet.

För den som missat att vår kultur och våra mellanmänskliga relationer totalt kontrolleras av ett gäng enorma teknikföretag, kanske ”Sockerhuset” innebär ett nödvändigt uppvaknande. Förhoppningen är i alla fall att Egans familjeporträtt blir läst som det täta relationsdrama det i grunden är. För, som Egan säger, utan berättelsen är allt bara information. Och det behöver vi inte mer av.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.