Plikten framför allt – eller en drink i solskenet

I Sebastian Johans ”Döden och Kerstin” dör en epok när två världar möts

Claes Wahlin

helskärm

I Sebastian Johans andra roman, med den lakoniska titeln ”Döden och Kerstin”, ställs två historier bredvid varandra. En gammal sjökapten, Rönner, ligger och dör hemma i kökssoffan på Åland, där han har placerats av sin kavata fru som tycker att han varken stör eller störs. Dessutom kan han behöva lite sällskap. Den andra historien handlar om den tämligen glada Kerstin som förbereder sig för årets semester i just det hus kapten Rönner ligger och dör. Man brukar hyra ut rum åt sommargäster, och vi befinner oss i mitten av 1960-talet.

Kapten Rönner minns sitt liv, hur han stigit i graderna under sina många år till sjöss, minnesbilder från en allvarlig förlisning, kamrater som skött eller misskött sig, och hans långa tider borta från familjen. Det senare fick hans hustru allt svårare att acceptera. Hon hade för vana att notera sönernas bus och tvinga sin man att vid hemkomsten ge dem stryk i efterhand.

Framför allt handlar den senare historien om Rönners självsyn, om det ansvar och plikttrogenhet han inte utan framgång strävat efter. Däri minner porträttet av Rönner om Carl i Sebastian Johans debutroman, ”Broarna”, han som vid förra sekelskiftet utvandrade till Amerika med den fasta föresatsen att skapa sig en framtid, att bli en modern self made man. Även han såg till att ta sitt ansvar, att sätta plikten högt, både mot arbetet och familjen. Som nykterist och aktiv i kyrkan skulle han bli en kugge i samhällsbygget.

Om Carl drabbas av tidens gång, depressionen i 30-talets Amerika, och därför återvänder till hemlandet en smula besviken, så är Rönner i den nya romanen mer samlad. Men tiden har gått ifrån honom, samtalen han hör omges inte sällan av alkoholens högljudda ångor, vilket leder över till historien om Kerstin, som förbereder sin semester genom att ensam eller tillsammans med väninnor läppja drinkar i en solbelyst trädgård. Det är ett lättjefullt liv med makliga ambitioner.

Sextiotalet är i Johans roman ett decennium som saknar både den framåtanda och de moraliska rättesnören Rönner och Carl fann självklara. För Kerstin och sommargästerna i huset tycks allt vara en lek – bad, sol och alkohol. Med ett sakligt språk lämnas värderingen av dessa två världar åt läsaren, inga pekpinnar eller berättarkommentarer styr vilken av de båda som väger tyngre. Titeln antyder naturligtvis den underliggande kritiken, det är inte bara Rönner som dör, utan en epok, och med den en uppsättning värderingar.

I den litterära bakgrunden finns Harry Martinsons färder till sjöss, men även William Faulkners ”Medan jag låg och dog” (vilken nämns i romanen). Sextiotalsskildringen har också en nära släkting i Monika Fagerholms ”Underbara kvinnor vid vatten” från 1994, men Sebastian Johans förvaltar det litterära arvet utan att tyngas av det. Han tar sitt ansvar gentemot sina föregångare, lite som Carl och kapten Rönner en gång tog sitt genom att bygga vidare, innan de efterlevande lät sig nöjas med att blanda en drink, njuta av solen och låta samhället ta hand om sig självt.