OSis, baronen!

GUNDER ANDERSSON läser en svensk mästare på idrottshistoria

De olympiska spelens historia är dess OS-hjältars.

Så kan man travestera Erik Gustaf Geijers välkända ord om den svenska historien, och det är givetvis inte hela sanningen. Men det är den metod Åke Stolt, sportchef på Sydsvenskan, har använt sig av i sin krönika över alla sommar-OS från Aten 1896 till Sydney 2000 (de mest lyckade någonsin enligt honom). Någon annan metod vore knappast heller möjlig, med mängden av grenar, nationer, aktiva, topprestationer och oväntade fiaskon.

I en hybrid mellan journalistisk rapphet och essäistisk djuplodning fokuserar han på ett antal stora profiler i varje spel, kompletterat med sociologiska, politiska och ekonomiska utvikningar.

Men alla lär kunna hitta något man saknar. Själv saknar jag Erik "Målarn" Lundqvist, spjutkastaren från Grängesberg som kastade en sommar (1928), slog världsrekordet (förste man över 70 meter) och vann allt, inklusive OS-guld innan han försvann in i spritdimmorna. Som OS-profil hör hans livsöde till de märkligare och mest tragiska.

Det är både nerv och inlevelse i de idrottarporträtt Åke Stolt levererar, alltifrån greken Spiridon Louis, den förste marathonsegraren till Cathy Freeman som i Sydney sprang hem guld lika mycket för de förtryckta aboriginerna som för Australien. Personligheter som för långliga tider får behålla en hjältegloria kring huvudet efter att ha maxpresterat i det mest rätta av ögonblick. Det gäller alla utom en: sprintern Ben Johnson, som gav dopningsfusket ett jagat ansikte och möjligen också den vid 38 års ålder hastigt avlidna Florence Griffith-Joyner. Hon med sina långa naglar, sexiga utspel och misstänkta, närmast oslagbara världsrekord, dock aldrig beslagen med dopning.

Åke Stolt driver med viss envishet tesen att OS är det största i idrottsvärlden, och med rätta enligt min mening. Dels idrottsligt, för de aktiva, men numera också organisatoriskt. Och alltsammans började som en fix idé hos en baron som i idrotten fann den livsuppgift han tidigare saknat.

Baron Pierre de Coubertin, då drygt 30, hade 1894 inbjudit olika nationers idrottsledare (bland andra svensken Viktor Balck) till en konferens i Paris om "amatörfrågan". För egna pengar bjöd han delegaterna på rundligt med mat och dryck och festivitas under flera dagar. Det hölls långrandiga tal och i den allmänna festyran beslutades att arrangera olympiska spel i Aten 1896. Något som gjorde de styrande i Aten rasande, staden var i stort sett bankrutt.

Med olika diplomatiska finter skaffade baronen fram pengar, och vad blev tacken för det? Han blev inte inbjuden som IOK-delegat, han fick inte sitta på hedersläktaren utan måste åka till Aten som anonym journalist.

Den senare poängen har Åkte Stolt missat. Sedan häpnar jag faktiskt över hans påstående att baron de Coubertin förordade professionell idrott som hjälp åt utövare från arbetarklassen. Tvärtom menade ju han, liksom grundarna av IOK, att de vars motiv var pengar inte kunde känna en äkta och sann kärlek till sporten. Ett synsätt som i IOK:s regelverk hängde med ända in på 1980-talet.

Åke Stolt är en stor beundrare av baron de Coubertin, av hans grundidé och det bygge som följde - även om de flesta av hans grundprinciper gick åt helvete. Det som återstår är de olympiska ringarna, som han designade. Kvinnorna kom med, trots hans motstånd. Hans tro att den internationaliserade idrotten skulle sätta stopp för alla krig var en lika vacker som omöjlig dröm. Likaså att OS skulle stå över politiken - i närmare hälften av alla spel har länder antingen varit uteslutna eller bojkottat spelen.

Men efter en trög start - spelen i Paris 1900 var till baronens sorg rena fiaskot - fann ändå OS så småningom sin form och har överlevt två världskrig. Ibland har IOK också agerat politiskt med stor myndighet. Inför Berlin-OS avgav man ett ultimatum: bort med alla rasistiska skyltar (typ "judar och hundar äga ej tillträde") eller vi flyttar spelen. Hitler gav med sig. President Reagan ville hålla ett tio minuter långt tal "till världens ungdom" i Los Angeles 1984. Blankt nej från IOK.

Avsnittet om Antonio Samaranches inträde på scenen som IOK-general och vad det betydde för spelens utveckling i kommersiell riktning är en bedrift vad gäller ekonomijournalistik. Det var då OS utvecklades till en multinationell happening, med satellit-tv:n i rollen som produktivkraft, vilken fick olika storbolag att betala storkovan för att sprida firmamärket, varpå även de aktiva blev varumärken på en marknad. De antikverade amatöridealen begravades över en natt och miljonerna började rulla.

Däremot tror jag inte på Stolts tankegångar att det var kampen mellan väst och öst, "det kalla kriget", som drev fram denna kommersialisering. Ekonomisk vinning var drivkraft nog, den politiska utvecklingen hade annat ursprung än idrottsbanan.

Åke Stolt har rätt elaka saker att säga om de spel som ägt rum i USA, med dålig organisation, Disney-smetig kitsch i presentationen och flåshurtig, självbesmekande nationalchauvinism i alla möjliga sammanhang. Men det är inget mot anatemat över Moskva-OS 1980, de iskalla, totalitärt styrda och med fuskande funktionärer. Det gamla sovjetsystemet har ingen "tavaritsj" i Åke Stolt.

Ingen lek utan eld är en faktadiger, mycket påläst och med stor entusiasm skriven bok. Ett svårslaget svenskt rekord i olympiahistoria.

Idrottshistoria

Gunder Andersson