Nya mål för EU

Katrine Marçal

Katrine Kielos: En intressant början, Gahrton

Miljöpartiet har länge varit i behov av en synundersökning. När man tittar bör man rimligen kunna se andra länder runtom Sverige, men de Gröna har haft svårt med de delarna av synfältet.

Det är en sak att man inte behöver välja mellan Europa och nationalstaten (särskilt inte om man vill kunna hantera klimatomställningen), det är en annan sak att vara besatt av nationalstaten.

Men i år har miljöpartiet som bekant slopat kravet på utträde ur Unionen och passande nog utkommer även den förra miljöpartistiske EU-parlamentarikern Per Gahrton med boken Befria EU! Förslag för ett annat Europa.

Gahrtons syfte är att formulera en miljöpartistisk hållning till Unionen bortom utträdeskrav och hela boken uttrycks egentligen i den första meningen: ”Tvärtemot vad många tror har jag alltid varit anhängare av ett europeiskt samarbete.”

Det är med andra ord en text som försöker utföra den klassiska politiska cirkuskonsten att byta fot utan att tappa ansiktet. Något som kräver sin akrobatik men som också ger ett konstruktivt anslag. Det blir uppenbart att Per Gahrton genuint söker en ny hållning till EU vilket gör boken rörig, men också ärlig.

Utgångspunkten är att EU har förändrats. Gahrton konstaterar att sedan Sverige folkomröstade 1994 har antalet medlemmar ökat från 12 till 27, samt att minst ett dussin länder står i kö. Den europeiska unionen har helt enkelt blivit den dominerande samarbetsorganisationen för vår världsdel och man måste börja förhålla sig till den. Även om man är miljöpartist.

Gahrtons analys av EU:s uppbyggnad liknar i hög grad Mark Leonards, vars bok Why Europe will rule the 21st century Gahrton även hänvisar till.

Mark Leonard har prisat just EU:s nerifrån-och-upp-modell. Denna har gjort att hoppet om medlemskap inneburit att diktaturer i södra, centrala och östra Europa fredligt demokratiserats av rädsla för att annars hamna utanför. ”Europa förändrar inte länder genom att hota med att invadera dem: utan genom att hota med att inte ha något med dem att göra”, skriver Leonard. Det är ett påstående som Gahrton kanske inte skulle ställa upp på, men hans analys av Unionens väsen är i hög grad densamma.

I brist på militär makt har EU förändrat på andra vägar. Genom att operera genom existerande politiska strukturer har unionen åstadkommit en politisk revolution på den egna kontinenten: nationalstaterna består och EU är egentligen främst processer dem emellan. Ett frivilligt nätverk som mer påminner om hur företaget VISA får våra kontokort att fungera över gränserna, än hur USA håller ihop sin federation av stater.

Huvudpoängen i Gahrtons resonemang är att EU måste bevara just dessa aspekter och därför till varje pris undvika att ta fler steg på vägen mot federalism. Gahrton lyfter fram Immanuel Kants dröm om ett ”kosmopolitiskt Europa” samt konstaterar med Ulrich Beck och Edgar Grande att ”Europa kan inte finnas någonstans utan måste uppfinnas.”

Tyvärr lider boken (antagligen som en följd av Gahrtons många år som EU-parlamentariker) av alltför mycket av ett inifrånperspektiv. Det vore mycket mer intressant att höra Gahrton utveckla sin syn på de politiska utmaningar vi gemensamt står inför som kontinent: klimatet, migrationen, nyfattigdomen. Än att som nu få reda på varför franska borde bli officiellt språk samt att huvudstaden borde flyttas från Bryssel till Prag.

En del punkter på den agenda som läggs fram i boken är också ganska plakatmässiga. ”Befria EU från tillväxthysterin” låter i mina öron mycket skrämmande i ett läge där kontinenten mer än något annat måste skapa jobb. Punkten utvecklas inte heller av Gahrton utan upprepas mest som en besvärjelse.

Trots att många av Gahrtons förslag både kan och bör diskuteras så är boken en intressant början till en intellektuellt hållbar EU-skeptisk position. Något som länge varit en bristvara.

EU-kritiker i Sverige har varit tvärsäkra på att mer makt till Bryssel innebär nyliberalism, liksom EU-kritiker i Storbritannien varit tvärsäkra på att mer makt till Bryssel innebär socialism. Det är klart att väljarna har blivit förvirrade.

Det beundransvärda med Gahrtons bok är att han försöker hantera att EU är en komplex uppsättning politiska processer. Det är det inte många politiker som vågar. Trots att utmaningen i dag (oavsett hur skeptisk eller entusiastisk man är till EU) just är att släppa fixeringen vid nationalstaten.

Vi måste lära oss att tänka i det komplexa lager av lagstiftning överenskommelser och makt som är internationellt samarbete i dag. Politikens väsen har förändrats och det är bara naturligt att politiska positioner därför också förflyttas. Gahrtons bok är ett bra exempel på detta och han ska ha all heder för sin ambition.