Fred, kärlek och blodbad
Uppdaterad 2016-09-15 | Publicerad 2016-09-06
Pia Bergström om romanen som undersöker kulten i Charles Mansons hippiesekt
BOKRECENSION. Idén känns först dubiös. Att skriva in sig i en av de unga flickor som ingick i den ökände Charles Mansons ”familj”, som på hans order högg ihjäl höggravida Sharon Tate och fyra andra personer i en lyxvilla i Los Angeles hösten 1969. Men även om mordhistorien ligger som en mörk hotande vetskap i bakgrunden från första sidan känns Flickorna ändå inte sensationssökande på det där kalla deckarberäknande sättet.
Snarare använder Emma Cline händelsen som en modern myt att förstå oss själva med. Med språklig precision och psykologisk insikt undersöker hon själva ”kulten” kring Manson, vad som gjorde att de unga kvinnorna kring honom så okritiskt lät sig utnyttjas.
Genom Clines både naiva och brådmogna unga huvudperson, 14-åriga Evie Boyd, kan vi leva oss in i tidsandan och den rasande oförlösta längtan efter kärlek och frihet som kan rymmas i en ung kvinna som bara förväntas lyda och le, se prydlig ut och hoppas bli vald av den rätte.
En dag under den ”oändliga formlösa sommaren” får Evie syn på tre av Mansons hippieflickor. Med sina trassliga hårsvall, klirrande smycken och smutsiga klänningar skrider de nonchalant genom parken, ”tragiska och upphöjda”. Hon noterar den ”krusning av vaksamhet” som följer dem genom parken. ”Mammor såg efter sina barn, rörda av en känsla de inte begrep. Kvinnor sträckte sig efter sina pojkvänners händer.” Snart är hon en av dem.
Hippierörelsen, som uppstod i San Francisco kring 1966, var en reaktion mot krig, i synnerhet Vietnamkriget dit en hel generation unga män riskerade att tvångsvärvas. Man var emot kommersialism, alienation, karriär som livets mål och öppen för alternativ andlighet och sinnesförändrande droger. Man ville leva ett fridfullt liv baserat på kärlek och stark gemenskap, gärna i samklang med naturen.
Den vanskötta ranch ute på landet där romanens Mansonlika figur Russel står i centrum för sina unga kvinnliga tillbedjares hängivenhet och omsorger skildras som ett hippietillhåll, dit också andra unga människor, som studenter från det näraliggande Berkeley, kom och festade och tog droger. Och lät sig inspireras av storfamiljens livsstil med delade ägodelar och gemensamma kärlekspartners.
Om det är ett trovärdigt porträtt av den verklige Manson kan jag inte avgöra. Men när Cline föreställer sig dynamiken i Russels flock; de intrikata maktspelen, lojaliteten och konkurrensen, det ängsliga beroendet, är hon suveränt skicklig, med inlevelse både i kvinnors mörker och mäns oreflekterade överordning.
Särskilt några sidor fastnar jag för, där den mest ”fanatiska” av flickorna, Suzanne, och Evie (ännu i teknisk mening oskuld) beordras att ge sig själva som dubbelpresent och muta åt musikproducenten Mitch, för att denne ska ordna ett skivkontrakt åt den inbilske Russel. Detta skivkontrakt spelar en nyckelroll i Clines tolkning av vad som senare hände.
Sexscenen i Mitchs stora säng skildras både sorgligt och komiskt, både rått och ömsint. Evie låter sig knullas av den flåsande kokainpackade medelålders Mitch för att få vara nära Suzanne och Suzanne som jobbat på sexklubb och vet vad män tänder på spelar upp ett ”lesbiskt” samlag med Evie som en gåva av kärlek och lydnad till Russel.
En svår och komplex, grotesk, men samtidigt mänsklig scen som också visar vad Russel går för fast han inte är där. Clines roman är full av sådana fascinerande iakttagelser av kvinnors självdestruktiva kärleksstrategier, språkligt så slipade att de liksom darrar, som knivblad.
Russel, lika slug som karismatisk, manar oupphörligt sina familjemedlemmar att glömma tiden, leva i nuet och upplösa egot. Följden blir ett slags oansvarig gruppgalenskap på ranchen där bara detta att göra Honom till viljes i allt gör flickorna lyckliga.
Det som händer påminner om den heliga flickhysterin i Arthur Millers Häxjakten. Om tjejers lite skrämmande förmåga till kollektiv idoldyrkan, en sorts undergiven svimningsbenägen kärlek som sägs vara bara ett normalt träningsstadium på vägen till den ”mogna”. Och naturligtvis om alla de monstruösa handlingar både kvinnor och män i historien har varit kapabla till när de offrat varandra för en ”högre” sak. Mixen av jagbefriad kärlek och hippieideologi, av ångestbefriande droger och peace, love & understanding visar sig här vara livsfarlig.
Ett råd: Läs romanen innan ni börjar googla på Manson family och alla dokumentärer och intervjuer och bilder av de där nu så efterkloka äldre damerna. Verkligheten grumlar romanens klarhet, så mycket kan jag säga.
