Vi mot dem, gott mot ont

OLLE SVENNING ser höger och vänster enas om Bush

Eliot Cohen tillhör de mest inflytelserika nykonservativa i USA. Han skriver program om framtiden åt president George W Bush. Cohen vill likt doktor Strangelove förmå oss vänja oss vid tanken på ett Fjärde Världskrig. Det tredje avslutades när Sovjetimperiet föll.

Det väntade, rentav önskvärda storkriget, ska ledas av USA och offret ska vara den militanta islam, "den teokratiska revolutionära staten Iran och USA:s ärkefiende Irak".

Cohen citeras i två böcker med annars helt skilda perspektiv. De båda konservativa amerikanska författarna Stefan Halper och Jonathan Clarke betraktar Cohen som en av de krigsbesatta nykonservativa som kidnappat det re-

publikanska partiet.

Derek Gregory, som skriver i en Edward Said-inspirerad postkolonial tradition, ser krigsretoriken som uttryck för demoniseringen av "den andre". Fienden/barbaren måste utplånas av den makt som står för upplysning och civilisation.

Böckerna förenas i sina analyser av Bushsystemet. Det förutsätter att endast militär styrka kan leverera segrar, skriver de båda konservativa amerikanerna. Gregory ser hur Bushrådgivarna fångats av den tyske auktoritäre filosofen Carl Schmitts tes om att politiken måste baseras på motsättningen vän-fiende eller vi-dom.

Tankarna återkommer i de nykonservativas religiöst präglade tro om ont-gott och om att fienden måste bekämpas med våld.

Föreställningen om våldets överhöghet reducerar till obetydlighet varje föreställning om att konflikter kan lösas via diplomatin eller regleras av internationella rättsregler.

De nykonservativa låter sig också inspireras av Leo Strauss föreställning om behovet eller rentav det naturnödvändiga av sociala hierarkier som legitimeras av religiösa trosuppfattningar. Hierarkin gäller förstås också religioner. Därmed blir den centrala krigsuppgiften i Irak, som de amerikanska samhällsvetarna skriver, att slå sönder de islamska gemenskaperna. Det var detta, inte kampen mot terrorismen, som var huvudskälet till Irakkriget.

Irak, omvandlat till någon sorts mönsterstat, skulle bli ett exempel som fick hela den arabiska öknen att blomma västerländskt. De nykonservativa är besatta av Mellanöstern, inget annat konfliktområde intresserar. Fast, menar de båda amerikanerna, energin riktas mot det destruktiva, själva sönderbombandet av motståndaren. Fredsplanerna är icke-existerande, som verkligheten visar. "Vi sysslar inte med inredning och husbygge", som amerikanska ledare formulerar saken.

Halper och Clarke, som tjänade Reaganadministrationen, ser med fasa på militariseringen av den amerikanska politiken, dess distansering från Europa och dess likgiltighet för rättssystemet, federalt och internationellt. De skulle, skriver de, kunna försvara konflikten med Irak men inte, som Bush-regimen gjort, med hjälp av lögner. Lögnen och den okunskap som mediemonopolen underblåser är hot mot demokratins själva existens, skriver de och förutsätter, en aning optimistiskt, att de nykonservativas gisslantagande av USA bara blir högst temporärt.

Gregory, professor i geografi, stiger utanför dagspolitiken och applicerar Saids tes om den föreställda geografin på USA:s fientliga förhållande till i första hand Afghanistan, Palestina och Irak.

Västvärlden skapar, med hjälp av moderniteten, en självbild av framsteg, demokrati och tolerans som ställs mot "Orientens" efterblivenhet, barbari och förtryck. Ont mot gott, som de nykonservativa säger.

De geografiska enheterna upprättas för att skära ut det utvecklade väst mot de regioner där islams primitivism härskar. Geografin övergår i en fientlighetens arkitektur som visar "den andres" värld: förnedring, kvinnoförtryck, självmordsbombare, oduglighet. Vildarna måste tämjas, de kan inte representera sig själva. Demoniseringen främjar kriget: "Folk går till krig på grund av hur de ser, föreställer sig och talar om andra."

De grova generaliseringarna om "de andra" ryms i exempelvis Bushs tal. Vi måste bekämpa "barbarerna" och så ställs frågan: "Varför hatar de oss?" Terroristerna översätts lätt till alla dem som bor i ett visst geo-grafiskt rum eller omfattar en viss religion. De representerar helt enkelt "ondskans axelmakter". Därmed blir också fienden geografiskt avgränsad. Terrorismen bekämpas i Afghanistan och Irak. Länderna är tillgängliga för militär makt, det är inte terrorismen.

I postkolonial anda ser Gregory ständigt "det närvarande förflutna". Han förbinder krigen i Afghanistan och Irak med århundraden av kolonialt förtryck. Churchill förordade gaskrig mot de upproriska "stammarna". Storbritannien och Ryssland lekte "det stora spelet" om Afghanistan. USA har sedan 1949 pumpat in över hundra miljarder i bistånd till Israel, i huvudsak oberoende av vilket förtryck palestinierna än utsatts för. Också här blir bilden av "den and-re" och av oss särskilt tydlig. "Israel är som en villa i en djungel", sa förre premiärministern Barak. Om de fördrivna palestinierna använde han följande metafor: "Det blir säkert väldigt få laxar som vill återvända till sin födelseort för att dö."

Förståelsen för dessa grovheter är starkt förankrad i USA. Dess kamp mot 11 september-terroristerna kom snart att jämställas med den israeliska arméns jakt på palestinier.

Gregory prövar begreppet "homo sacer" på vår tids krig. Homo sacer är ett begrepp från den romerska tiden och det användes om människor som ställdes utanför såväl den gudomliga som den världsliga ordningen och rättvisan. Krigsoffren (och för den delen också offren för Saddams eller andra diktatorers förtryck) avhumaniseras både i språket och i relationen till makten. Krigen förs numera oftast utan att soldaterna ser de definierade fienderna. De tömmer sin bomblast och tusentals dör, ofta eller oftast civila. Det heter att "Kabul besköts" eller att Israel gjorde en raid mot motståndarläger. Sällan att afghaner med namn och egna öden dödades eller att tydligt konkretiserade palestinier fick sina hus och skördar skövlade. Också vår tid rymmer sådana som kan kallas "homo sacer".

Gregory citerar poeten Adonis. Han skriver om de västliga krigen: "Med himmelsk välsignelse för vi ett förebyggande krig. Vi bär med oss livets vatten från Hudsons och Themsens flodbankar. Så att det kan flyta i Tigris och Eufrat. Ett krig mot vatten och träd. Mot fåglar och barnens ansikten ""

Mindre poetiskt men med svart sorg skriver Halper och Clarke att de amerikanska idealen inte måste levereras av en kryssningsmissil utan tillåtas tala för sig själva.

Det kommer inte att ske under George W Bushs presidentskap.

Essä

Olle Svenning