Den nakna texten!

Magnus William-Olsson om Lyn Hejinians oändligt läsbara liv

helskärm

Den som gör det egna livet till föremål för sitt berättande kommer genast i kontakt med biografins dubbla rörelse: å ena sidan sätter man ord på minnet och erfarenheten, å andra sidan blir erfarenheten och minnet tillgängliga just på grund av orden. Den biografiska reflektionen är på en gång arkeologisk och poetisk. Den avtäcker och skapar.

Denna dubbelhet gör den stora tradition som biografin utgör i den västerländska litteraturen till en eminent moralisk genre. Språkets frestelse att omskapa, försköna, förvränga står mot uppriktigheten och ärligheten i uppsåtet. Litterär sanning står mot juridisk. Den kristna kultursfären, som ju bygger på biografins sanningsvärde (vad vore kristendomen utan evangelierna?), odlar genom denna genre en strävan bort från språket som ju alltid är allmänt och inautentiskt, mot kroppen, ögonblicket, närvaron. Alltsedan Augustinus är självbiografin, och i synnerhet dess subgenre bekännelsen, den moraliska litteraturens verkliga hardcore. Här odlas avkläddheten. Själens nakenhet. Livets. Här erbjuds vi möta Människan enligt formeln: Det mest privata är det mest allmänna.

Som en av den postmoderna poesins främsta namn utgick amerikanskan Lyn Hejinian i slutet av 70-talet från en antimetafysisk kritik av sagda tradition i självbiografin My Life. Vid 37 års ålder, år 1978, skrev Hejinian den första versionen som bestod av 37 stycken om 37 meningar. 1987, vid 45 års ålder, utvidgade hon boken till 45 stycken om 45 meningar och när hon fyllde 60 tillfogade hon ytterligare 10 stycken om 60 meningar.

Hejinians dikt försöker inte skriva sig bort från orden, utan tvärtom in i dem. För henne är det förflutna livet att söka i språket där varje formulering vecklar ut ännu en formulering. Kanske just genom att boken är så pedagogisk i detta ställningstagande har My Life kommit att bli den amerikanska språkpoesins mest berömda verk, lika viktig som en gång Allen Ginsbergs Howl för Beatpoesin. I dagarna utkommer Mitt Liv på svenska i en imponerande tolkning av Niclas Nilsson som för något år sedan även tolkade en annan av den amerikanska postmodernismens viktigaste diktsamlingar, Michael Palmers Sol.

Att läsa Mitt liv är inte särskilt krävande. Berättelserna konstruerar sitt jag genom minnesbilder och - som alltid hos Hejinian - blixtsnabba metaspråkliga reflexionssprång. Texten saknar djup, men är i gengäld oändligt rik på detaljer.

My life har ibland kritiserats för att det jag den ställer fram och skapar är så snällt. Jagets tanke är förvisso komplicerad och inte sällan abstrakt, men det saknar perversioner, lidelser, mörker. Som om detta flöde av associationer, reflektioner och idéer alltid redan tagit ett avvärjande steg åt sidan innan det oönskade visar sig. Det är, tycker jag, en berättigad kritik. Mitt liv må vara en dekonstruktiv självbiografi. Men den undgår ändå inte sin genres anspråk. I likhet med en annan klassisk och dekonstruktiv självbiografi, Roland Barthes par Roland Barthes som utkom några år tidigare (1975), tycks Hejinians framställning vara begränsad av metaforen "livet är en text".

I Barthes bok finns en liten reflektion kring detta. "Je vois le langage" (Jag ser språket), skriver han. "Jag ser mitt språk [...] Jag ser det naket." Jag tänker mig att den upptagenhet vid tillfälligheten och detaljen som Hejinian odlar har sin orsak i samma knytning till det visuella. My Life är helt enkelt en textuell materialisation av livet. Den är en bild. Tvådimensionell. Uppenbar. Den nakna texten!

Jag ser det som en tendentiös eftergift åt en språksyn på modet under 70-talet då "texten" gick som ett spöke genom samhälls- och humanvetenskaperna, och inte minst förstås genom litteraturteorin. I verkligheten vädjar språket till ett långt rikare register. Det inte bara syns. Det hörs, känns, smakar, luktar, tillfogar och gör också.

Men trots att Hejinians bok, tvärs genom sina omarbetningar, tycks ohjälpligt bunden vid denna metafor, så är den mycket läsvärd. Kanske allra mest därför att den pedagogiskt exemplifierar ett förebildligt kultiverat sätt att förhålla sig till sig själv. Liksom Augustinus en gång lanserade uppriktigheten, lanserar Lyn Hejinian det oändligt läsbara livet. Som text går livet alltid att tolka på ett nytt sätt. Ingen reflektion är slutgiltig, ingen läsning är definitiv. Formen är biografins enda sanning.

På så vis förvandlar Hejinian den moraliska utgångspunkten i biografins tradition till en antimoralisk utgångspunkt. Men skillnaden är inte så stor. Hejinians nakna text är inte ett mindre anspråksfullt koncept än Augustinus nakna människa. Till sist, tänker jag, är trovärdigheten i båda fallen varken en moralisk eller antimoralisk, utan helt enkelt en amoralisk, för att inte säga litterär, fråga om stil.

Lyrik

Magnus William-Olsson