Ardelius rastlös in i det sista
Publicerad 2012-11-14
”Hippie blues” finalen på ett omväxlande och vitalt författarskap
Lars Ardelius var vid sin död nära 86 år gammal men in i det sista lika rastlöst verksam som han alltid varit. Just det rastlösa hos Ardelius kännetecknar också hans sista opus, romanen Hippie blues. Liksom det evigt ungdomliga i den pigga lättflytande prosastilen.
Året är 1973 och huvudperson är tjugoettåriga Nina, som är på väg att bryta upp från sin hyggliga akademiska pappa i Lund. Hon drar ut på en planlös bildningsresa, som för henne till Tanzania, Indien och Nya Zeeland. Glatt och villigt låter hon sig påverkas och ledas i olika riktningar för att till sist återvända till pappan. I en god bildningsroman bör man lära sig något på vägen, men det gör knappast Nina. Därtill är hon för rastlös och grund i sina reflektioner.
Det är litet säreget att en åldrig författare fabulerar kring en ung flickas förhållande till sin far för fyrtio år sedan, men i sista delen av sin självbiografi Livs levande, som kom 2010, avslöjar Ardelius den tragiska och traumatiska relation han hade till en dotter, ett förhållande som var oförlöst vid dotterns för tidiga död.
Man tycker sig ana denna vida allvarligare historia som ett mörkt understråk i romanen.
Man vill gärna strö lovord över en nyss avliden och på alla sätt sympatisk författares sista roman. Den utgör ju också finalen på ett omväxlande och vitalt författarskap. Men det är tyvärr svårt. Hippie blues är en alltför ojämn, löslig roman, där Ardelius inte minst litet godtyckligt fört in spånor från sina många resor.
Enda gången jag träffade Lars Ardelius personligen påstod han sig just vara på väg till Nya Zeeland för att lära nya zeeländarna sticka. Det lär dessutom ha varit sant. Sina kunskaper om Nya Zeeland öser han ur här, utan att det egentligen finns någon anledning.
Andra fakta fogas omotiverat in i dialogen, och ett alltför stort godtycke råder i Ninas hela bildningsgång. Inte underligt att hon inte verkar mogna av resan.
En resa, som författaren påstår att hon finansierat genom att en landsortstidning givit henne förskott på reseberättelser. Så bisarrt generösa var landsortstidningar lika litet 1973 som i dag.
Hennes reseberättelser verkar dessutom vara författade av en mellanstadieelev med begränsad skrivbegåvning.
Den som vill läsa Lars Ardelius, när han är som bäst, kan i stället till exempel välja första delen av självbiografin Barnsben, eller Privata liv, den samling fina små författarporträtt i novellform, som kom härom året.
