Showtime, Mr President

Publicerad 2015-07-13

Carsten Palmaer läser ett referat om Reagan i sitt livs roll

Ta in tvätten mor - komianterna kommer!” påstås det att barnen ropade för hundra år sen när ett resande teatersällskap siktades på landsvägen.

All maktutövning har i alla tider haft starka inslag av skådespel. Samtidigt förefaller det som om aktörens ­yrke har något grundläggande opålitligt över sig: Kan man lita på någon som försörjer sig på att föreställa någon annan?

När Ronald Reagan valdes till USA:s president 1980 - fem år efter nederlaget i Vietnamkriget - sågs det på sina håll i Europa som ytterligare ett exempel på supermaktens förfall: en andra klassens skådespelare som statsöverhuvud?

Men den amerikanska högern visste vad den gjorde. Tolv år tidigare hade en grupp mångmiljonärer i Texas försökt få John Wayne att ställa upp som president­kandidat. Republikanska politiker ansåg att deras nation hade förlorat sin manlighet och sökte en ny ledare. Inte i första hand en ledare med ­militär och politisk erfarenhet, utan en som såg bra ut till häst. De hittade ­Ronald Reagan.

Han hade varit ordförande i filmskåde­spelarnas fackförening i fem år 1947-52, rensat ut kollegor med vänstersympatier och tjänstgjort som strejkbrytare, beväpnad av FBI. I åtta år arbetade han med tv-dramatik, bekostad av det fackföreningshatande jätteföretaget General Electric.

Sin varma barytonröst hade han utvecklat som sportreporter på radion på tjugo­talet. Hans specialitet var att improvisera direktreferat från baseballmatcher han aldrig satt sin fot på.

Reagan gav sig in i partipolitiken 1964 och valdes till guvernör i Kalifornien 1966. Han var en god talare, ointresserad av fakta men tydlig och slagfärdig. Och han hade massor av charm och avväpnande självironi.

En av hans första åtgärder som president 1981 var att krossa en flygledarstrejk, avskeda 11 000 strejkande och kalla in ­militären för att fullgöra deras uppgifter.

- Jag beklagar detta och jag känner med dem, sa Reagan när han kungjorde att de flygledare som deltagit i strejken avstängdes från statlig tjänst för all framtid.

Ett hyckleri i den klassen kräver oceaner av charm. Eller att man verkligen tror på vad man säger.

Reagan stödde Contras i Nicaragua, apartheidregimen i Syd­afrika och diktatorer som Marcos, Galtieri och Saddam Hussein med samma mänskliga värme som han spelat dödssjuk ­fotbollshjälte i Hollywood. Han bekämpade homosexualitet, aborter och utvecklings­läran, men framför allt naturligtvis kommunismen, ”ondskans imperium”.

Militär upprustning och skattesänkningar för de välbärgade finansierades med lån - under Reagans åtta år vid makten tredubblades USA:s budgetunderskott.

Varje morgon letade hans erfarna stab upp hjärtevärmande berättelser och snygga bilder till de väntande tv-reportrarna. Den brutala högervridningen av det amerikanska samhället sköttes med en ännu oöverträffad medial skicklighet.

Nu har Karin Henriksson, kunnig journalist på Svenska Dagbladet och ­bosatt i USA sedan tjugofem år, skrivit den första Reaganbiografin på svenska. Det är ingen personlig skildring av Reagan­epoken, snarare ett grundligt ­referat av de över hundra biografier som föreligger på engelska.

Reagan är en kontroversiell politiker. När Henriksson redo­gör för de mot­stridiga uppgifterna i olika böcker - hon definierar sig som å-ena-sidan-å-­andra-sidan-journalist - är det emellanåt svårt att utläsa vad hon själv anser.

För en skribent som år ut och år in vistas i en främmande språkmiljö är det inte lätt att behålla sitt modersmål levande. Henrikssons text hade mått bra av ytterligare redigering. Meningsbyggnaden är krånglig. Begrepp som MAD och halvklotism (vad nu det är) presenteras utan att närmare förklaras.

Det är gott om anekdoter i boken, men Reagan berättade dem bättre.

Säkert kommer hennes bok att lus­läsas i svenska politikerkretsar - framför allt i småpartierna till höger om mitten, som förtvivlat försöker skilja ut sig från varandra genom att hitta ledare som kan tränga ”genom rutan” och beröra väljarna på ett mänskligt plan.

1988, efter åtta år som president, kommenterade Ronald Reagan sin insats: ”Det har funnits stunder när jag undrat hur någon kan göra det här jobbet utan att vara skåde­spelare”.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln