UKON återvänder till poesin – med den äran
Texten blir en spång över Intet och Döden
Publicerad 2023-12-22
Med drygt 20 böcker bakom sig har UKON, eller Ulf Karl Olov Nilsson som Skatteverket vill kalla honom, gjort sig till något av hovredaktör för tillvarons absurditet och tragik.
Detta inte minst genom att vanemässigt förgripa sig på redan föreliggande texter, enligt en metod troligtvis lika gammal som skriftspråket. ”Jag kastade om och förenade på nytt, ända tills mitt hjärta värmdes”, skrev till exempel kabbalisten Abraham ben Shmuel Abulafia redan på 1200-talet. Bland samtida medtävlare kan Pär Thörn nämnas, och bland de hädangångna måhända Erik Beckman.
”Jag är ingen mördare” är UKON:s första diktsamling efter ett längre prassel i andra genrer. Det som bjuds är en serie styckmord vid skilda tillfällen, för att travestera Ekelöf. Här finns till exempel en för UKON typisk katalog av sådana där kundomdömen som internet är nerlusat av, manipulerade på så vis att företagen uppges heta sådant som ”Dödshjälp AB” eller ”Diktsamling AB”. Tilltaget hade platsat i Svenska Mad (vilket är menat som beröm), och vad det senare företaget beträffar så tillhandahålls praktiskt nog ett omdöme som utan vidare låter sig riktas tillbaka mot boken:
”Jättenöjd med både varor och leverans. Ibland får vi några dikter extra och ibland är någon missad. Men jag tror att det jämnar ut sig.”
Några snedsparkar ingår som sagt, men som helhet utgör ”Jag är ingen mördare” om inte ett steg framåt så åtminstone en habil återkomst till poesin. Själv är jag mest förtjust i den i någon mening gulliga långdikten ”Blåsan”, en skapelseberättelse organiserad kring Freuds idé om en urcell i form av en liten blåsa (Bläschen):
”Den är ensam, en Vesikel, en Bubbla; den har ett Membran, dess Inom skiljer sig från dess Utom. När Hinnan uppstår skapas en Omvärld. Och den träder in i den värld som omger den.”
Med tiden fylls den stackars blåsan alltmer av sådant som dikten joxar in i den, proteiner, AA-möten, anställningsvillkor, nässpray. Detta i en mänskligt gränslös och därför underhållande identifikationsprocess som inte upphör förrän blåsan tillåts singla vidare ut i universum med sin överlast, ungefär som det där fostret i filmen ”År 2001 – Ett rymdäventyr”.
Styrkan här, liksom i UKON:s dikter överlag, är att texten tycks avteckna sig mot en bakgrund av absolut mörker, att den ter sig som en i sig ömkansvärd spång lagd över Intet, Döden eller Entropin (välj det som önskas).
Kundkretsen torde också notera att författarens fingeravtryck i boken överlag är omisskännligt, vilket kan tyckas vara en märklig grej för en poet som gärna håller sig med ett så att säga avindividualiserat tilltal och ibland förklär sig i den mest infernaliska byråkratsvada.
Hur man än vänder och vrider på sig i textblåsan tycks det tragiskt nog vara stört omöjligt att krångla sig ur det unika eller specifika. Jag vill till exempel minnas att Unabombaren åkte fast just för att han hade en tendens att stapla satsdelarna på samma vis i sina hotbrev som i sina vetenskapliga artiklar.
Vad kan man kalla sådant? Stilens triumf?
Så får det bli.
