Sexuella möten att med-svettas i

Mixen av pretentiöst och opretentiöst gör Helena Österlunds nya diktsamling oemotståndlig

Amelie Björck

helskärm

Pronomen är luriga. Jag, du, han, hon, den, det, vi, de. I vardagslag brukar vi veta exakt vem eller vad som åsyftas. I poesi kan relationerna bli svårfångade och abstrakta. Jag bråkar lite om detta med Helena Österlunds nya diktsamling ”Om det fanns en plats som var min”, men hittar snart mitt sätt att läsa. Avsnitt för avsnitt väljer jag om diktens ”hon” är jaget sett utifrån, mamman eller mer allmänt ”kvinnan”, och om ”han” är pappan, älskaren eller den generiske ”mannen”.

Lite tolkningsstöd har jag från Österlunds senaste fyra tätt utgivna böcker – för den nya samlingen är en ros på samma starka stam.  Jag läser således sviten som en utvidgad självbiografi, med fästpunkter i Österlunds liv, men med vidare genklang i mänskliga (psykoanalytiska) mönster som rör subjektskapande, driftsliv och anknytning.

I diktsamlingens första avdelning söker jaget sig själv i ett hus som kunde vara barndomshemmet. Det handlar om att vakna efter barndomen och inte känna igen sig själv: 

”Hon vaknade utan att veta var hon befann sig. Hon vaknade och såg det målade ansiktet. En dödsmask, eller en skyddsmask. Förlorade år, eller en gyllene återfödelse. Eller något annat, något som skulle kunna kallas gräns, språng, passage”.

Detta med barndomstiden som ett slags dvala att vakna upp ur blir en stark bild. Den drar till sig symbolmättade ord som vatten, blod, lakan, ängel, död. Och den knyter an till det arv av sagor som tematiserar den sovande oskuldens paradoxala oåtkomlighet och exponering. Törnrosa som sover sig vuxen, Snövit som gör detsamma, skendöd i sin glaskista.

Går det att förstå vad som hände medan man sov? Går det att  överleva märkena efter föräldrarnas närvaro eller frånvaro? Rösten som undrar känns ärlig. Prövande “väver” den och ”repar upp” sin egen historia. 

Diktsamlingens första del är den starkaste och mest komplexa, men jag gillar också de fortsatta faserna av frigörelse och anknytningsförsök. I en vild dans sväller dikten till ett slags flödande och besvärjande KOM till alltet och till andra kroppar, människors och djurs. Österlund har i sina självbiografiska romaner beskrivit seriella sexuella möten, och dikten tycks omgestalta dessa som ett slags naturnära folkdans i allt snabbare tempo. Jag med-svettas i turerna.

I bokens sista avdelning framträder en ”han” som kommer med sin egen trädgård av samtalsämnen och behov. Det är rörande hur diktjaget ser sina svagheter – “så liten jag är” – men kanske ändå vågar stanna kvar. Det är nog kärlek.

Jag tycker mycket om Österlunds diktsamling. Ömsintheten och förlåtelsen som tränger igenom det svåra. Kroppsligheten. Mixen av pretentiöst och opretentiöst. Det är lite samma känsla som att läsa Katarina Frostenson, som alltid är både pratig och skarp, mångtydig och akut, sval och extremt kroppslig. Språket blir en andning i andningen eller ett finger i munnen att suga på, bita i, spotta ut och åter föra till läpparna.