Så här konstigt och roligt brukar det inte vara

JENNY TUNEDAL läser dikter som vill vara handlingar

Karta (enligt IB) över Sond (enligt JT).

Form: Prosadikt, men det är bara en begränsning. Dikt. Inte radbruten, bara.

Omfattning: 87 sidor plus efterord (ganska långt och intressant) av Ulf Karl Olov Nilsson.

Avstånd: Till läsaren? Ja. Därmed också till skrivaren. ( Ida Börjel är en läsare som skriver.) Vilket möjliggör närhet.

Riktning: Utåt. Allt inom kommer från utsidan, alltså också dikt, alltså också hjärteblodet (här exempelvis från Willy Kyrklund och Gertrude Stein).

"Eta karta. Eta karta SSSR."

Det är en karta. Det är en karta över Sovjetunionen. Dessa två meningar var det första jag fick lära mig att läsa högt på rysklektionerna i skolan. Det var som om det jag sade och det jag gjorde för en gångs skull verkligen delade ett nu: nu tar jag ett nytt språk i munnen: nu vecklas en karta ut.

Ida Börjel vecklar i sin första bok Sond genast ut en karta, som följs av flera. Efter den inledande sviten Moderkarta som enligt en alldeles särskild logik redogör för en moders form, omfattning, avstånd och riktning, fortsätter Börjel att utföra ett sorts kartläggningsarbete, som omfattar bland annat Mästaren Ma i dokuåldern (eller kanske Fadern sådan han nu är), nationalkaraktärer, blindhet, ordens etymologi och människans (bristande) förmåga att orientera sig i rum.

"Kartan ett retroperspektiv. Om det finns en karta upprättad har någon redan varit framme", skriver Börjel. Visst. Någon har varit framme och upprättat – språket, världen, dikten – men deterritorialiseringen är ännu ogjord. Därav Sond; en serie undersökningar som skakar till, gör instabilt. Inte genom att, såsom en medicinsk sond, ge sig in i kroppens hålor, utan tvärtom, genom att sträcka sig utåt, mot världens håligheter eller kanske framför allt mot dess ytor. Börjel citerar von Hoffmansthal: "Djupet döljer sig. Var då? På ytan."

I Sond är ytorna sträva. Man glider inte genom dikterna, deras yta är liksom räfflad. Ett tänkande, som inte alls döljer sig, pågår där. Det är smart, och ganska rått. Inte så genomlyrifierat, utan osorterat, osnyggt, ibland nästan trist. Det går att känna igen tankarna (det finns inga nya tankar, det finns kartor), men jag har inte varit här förut:

"Röster kontra minnet av röster; särskiljs de inne i huvudet eller utgör övriga sinnen nuets stödben åt ljudet?

/"/

Ljudet av mitt namn som, till skillnad från när det står skrivet, inte tillhör mig; rent statistiskt tillhör mitt namn de andra, de, som framgångsrikt benämnt mig. När jag själv skall uttala mitt namn låter det underligt, med vilken röst säger jag det, du säger det utan att blinka men när jag ska säga det så dröjer jag för länge på ena vokalen, det är ju inte heller jag som har kommit på det, jag blir skev i munnen när jag ska säga det lika naturligt som om jag aldrig hetat något annat, jag låter konstig på rösten men i mitt öra är det ljudet ett lösen för alla slussar"

/.../

... Mitt namn är ett snäckhus där jag alltid är hemma.

/.../

Mitt namn är en fälla."

Börjel skriver dikter som tydligt visar att de inte vill vara resultat, eller färdiga formuleringar, utan handlingar – tankar i färd med att formuleras. Hon skriver om västeuropeiska nationalkaraktärer, i en skruvad svit som tar hem xenofobin igen, och ställer ut den i all sin löjlighet (jag vill skratta högt, klingande, italienskt när jag läser den, men inser att jag bara kan le svenskt, inåt), om "Varför vi går i cirkel när vi är vilse", och om det möjligen helt katastrofala i att läsa Gertrude Stein. ("Läsarens hjärndöd: när livet passerar i revy och gamla minnen spelas upp, räknas detta in i gruppen nära–döden–upplevelser, Near Death Experiences.") Jag känner mig ovanligt ovan inför Börjels poesi. Så här konstigt brukar det inte riktigt vara att läsa svensk lyrik. Inte så här roligt heller.

Ida Börjel deterritorialiserar lyriken, drar den med sig in i konceptkonsten, och hon gör det bra. Sond kommer knappast som en blixt från klar himmel – snarare känns den som ett svar på en längtan som ligger i tiden. (Läs exempelvis den nyligen utkomna konst/textantologin Texst.) Men Sond vill nog inte alls vara ett svar. Den vill väl säga: "Det här är en karta. Det här är en karta över här/nu."

Jenny Tunedal