”Historien har följt mig i över 25 år”

PO Enquist berättar om sin nya roman och om dokusåpor han gillar

PO Enquist hade ambitionen att skriva en kort och koncentrerad kärlekshistoria. Istället blev det en roman på över 250 sidor om möjlig och omöjlig kärlek. Och det tog honom över 25 år innan han ens kunde börja skriva den.

– Jag fruktar att folk ser mig som en expert på kärlek. Jag försöker bara beskriva den, säger han.

Han tar emot mig i rutig skjorta, långbyxor och gymnastikskor i sin enorma lägenhet på Södermalm i Stockholm.

Per Olov Enquist, nyss hemkommen från några semesterveckor i Värmland, serverar pulverkaffe och vi slår oss ner bredvid det stora panoramafönstret. Här arbetar han när han inte är hemma i den gula villan i Vaxholm, där han bor tillsammans med sin hustru Gunilla Thorgren.

– Hon säger att jag är en mycket rastlös människa. När vi åker någonstans så vill jag efter tre dagar åka vidare till nästa plats. Det är bra för mig att ha två ställen så att jag kan flytta mig varje dag, säger PO Enquist.

Vi är här för att göra en intervju om hans nya roman, men det första vi kommer in på är idrott.

– Det finns nog inget som jag kan så mycket om som idrott. Jag är en kalenderbitare och följer alla resultat, även i de grenar som inte intresserar mig. Jag har själv hållit på med friidrott, handboll och fotboll, säger PO Enquist.

Tennis håller igång

Han fyller 70 år i år och håller ångan uppe än i dag. Varje morgon går han en timme med sin åtta månader gamla schnauzer Pelle. Han spelar också tennis. Nuförtiden spelar han ”inte så mycket” för att vinna, utan för att hålla igång hjärtat och kroppen. Hjärtat, som han har opererat två gånger.

PO Enquists nya roman ”Boken om Blanche och Marie” är ett av hans allra längsta projekt – 25 år gick innan det var möjligt att skriva den.

– Jag har oavbrutet misslyckats med den här historien. Det har varit svårt att hitta hur olika delar kunde ge gnista åt varandra. Till slut hängde den sig kvar så envist att jag frågade mig varför jag inte spolar den. Men det som förföljer en måste man förr eller senare ta itu med, säger PO Enquist.

Försöker lösa katastrofalt kärleksliv

Boken är en spännande historia om Blanche Wittman, ”hysterikan” på Salpêtrière-sjukhuset i förra sekelskiftets Paris, och hennes vänskap med fysikern och Nobelpristagaren Marie Curie.

– Det är en roman om två kvinnor som möts med skilda erfarenheter. Tillsammans försöker de hitta lösningen på de katastrofala kärleksliv de har haft, säger PO Enquist.

Romanen bygger till stora delar på ”Frågeboken”, Blanches dagbok där hon detaljerat och ibland poetiskt beskriver kärleken till läkaren Charcot och sin relation till Marie Curie.

– Jag har skrivit flera romaner om kärlek. Jag fruktar ibland att man ska se mig som en expert på kärlek. Det är jag inte, men jag kan försöka förklara den, säger PO Enquist.

Gillar starka kvinnor

Han beskriver Blanche och Marie som fascinerande och framstående kvinnor. Starka kvinnor är inget som skrämmer honom.

– Jag bodde ensam med min mor i Hjoggböle i Västerbotten. Min far dog när jag var sex månader. Jag är uppvuxen i ett matriarkat. Jag är van vid starka kvinnor, eftergivna kvinnor är ointressanta, säger han.

Med romanen gör han ännu en djupdykning i ett historiskt material.

– Historia är min stora passion. Jag läser kolossalt mycket historieböcker, säger PO Enquist.

Böcker är enligt honom det överlägsna informationsmedlet. Tv såg han mer på förr. När han berättar att han har tittat på dokusåpor ser han lite skamsen ut.

Såg mycket på Robinson

– Jag tittar och ser vad det är för något för att förstå. ”Big Brother” är en obeskrivlig smörja men ”Robinson” var faktiskt mycket spännande. Jag ska medge att jag såg väldigt mycket på ”Robinson”, säger han.

Härnäst väntar en resa med sina danska vänner för att fjällvandra i Kebnekajse. Men det blir ingen övernattning i tält som tidigare år.

– En har haft näthinneavlossning, en har haft en tumör runt hörselnerven, en har gått in i väggen och jag har gjort två hjärtoperationer. Så vi ska försöka ta det lite lugnare i år, säger PO Enquist.

Därefter är semestern över och det är dags att fylla 70 år.

– Jag tänker absolut inte fira. Jag firade när jag fyllde 60 och då kände jag mig så oerhört gammal. Nu känner jag mig inte alls lika gammal. Jag känner mig ung, pigg och frisk.

PO Enquists boktips till...

Hanna Rydén