Kändisarna till synes utan besvär
Publicerad 2014-05-28
Bagatellisering av de svårigheter många lider av ingen bra idé
När man tänker på hur hårt den reproduktiva kroppen reglerats genom århundradena blir man matt och sänder en tacksam tanke till den moderna kvinnohälsovården. Till pionjärer som Ottar som åkte runt i sin skraltiga bil och hjälpte till att prova ut preventivmedel till utschasade arbeterskor. Och till alla andra som kämpade för en human sexuallagstiftning vilken gav kvinnor självbestämmande över sina egna kroppar – grundbulten i den kvinnliga frigörelsen.
Ändå lever fördomar förstås kvar, i form av objektifiering och mystifiering. Det unga, fertila och heterosexuella utgör en norm – ett riktmärke som man mäter avvikelsen från. Ofta är normen stämplad i det omedvetna, den ligger som ett grundackord för våra tankar om oss själva. Klimakteriet, förlusten av fertiliteten, blir en sådan avvikelse. Det kvinnliga åldrandet har helt klart en mer negativ laddning än det manliga. Inte konstigt om det inger ångest.
Åsa Albinsson och Maria Fröjdh, redaktörer för boken Hej klimakteriet. Lite vallningar har väl ingen dött av …, vill lyfta bladet från munnen och gå emot schablonbilden av den åldrande kvinnan som ”förtorkad och förbrukad”. Man har därför samlat ett gäng mer eller mindre offentliga, framgångsrika personer som ska dela med sig av sina erfarenheter. Ett välkänt och tröttsamt koncept, som för min del har en avtändande effekt. Men frågan är viktig, så jag läser ändå denna bok med visst intresse, är ju själv i den ålder då denna mytomspunna fas inträder.
Men om jag väntade mig att få läsa om de problem och besvär som ofta uppträder under klimakteriet och om hur man kan förebygga dem, så möter jag i stället kvinnor som tycks ta det här med klimakteriet med en klackspark. Lite vallningar, men det har ju ingen dött av som boktiteln säger. Karriären rullar på och kärlekslivet blomstrar. Ingenting om tomhetskänslor och sänkt självkänsla, ingenting om torra slemhinnor, urinvägsinfektioner och minskad sexlust.
I de faktaavsnitt som varvar berättelserna kan man läsa: ”Den vanligaste myten om klimakteriet är den om fysisk och psykisk ohälsa, att kvinnor drabbas av depressioner, svårigheter att koncentrera sig och av ilska.” Och lite senare berättas det om en studie som visar att de som har en negativ syn på klimakteriet också upplever jobbigare symptom. Här börjar jag definitivt dra öronen åt mig. Undertexten är att klimakteriet är ett hjärnspöke, en myt som skapats för att hålla kvinnor tillbaka. Det räcker att gå ut på nätet för att inse att resonemanget inte håller. Sanningen är nog den att alltför många lider i tysthet i stället för att ta emot den medicinska hjälp som faktiskt finns.
Man har alltså velat skapa en positiv bok om klimakteriet, och tanken har säkert varit god. Men att bagatellisera de svårigheter som den här tiden innebär för många människor är definitivt fel väg. Myter bör vederläggas med förnuftsskäl, inte genom att skapa nya myter.
