OM(S)TART
Publicerad 2012-05-21
Så ska socialdemokratin hitta tillbaka till världens bästa välfärdspolitik
Har socialdemokraterna glömt sitt eget sätt att göra politik? Carl Hamilton ställer frågan i S-koden – den socialdemokratiska utmaningen. Det är på ett förvånande rakt sätt han lägger fram sin analys. Först var man framgångsrik med en viss politik. Sedan blev man mindre framgångsrik med en annan politik. Få ledande socialdemokrater verkar vilja se att det var i övergivandet av en reformism som gav arbete, välfärd och jämlikhet som socialdemokratin gick från att systematiskt samla 45 procent av väljarna till 30 procent i senaste valet.
I dag lever vi i den marknadsstat som blev resultatet när välfärdsstaten skulle avregleras och hämmas i växten. Till stilen liknar Hamiltons bok en svensk variant av Tony Judts hyllade Illa far landet (2010), men med en friskhet som påminner om den brittiska samhällsvetaren Sheri Berman som ju också skrivit om svensk socialdemokrati. Frågan om hur vänstern ska återfinna sitt uppdrag utan att bli en ny höger eller att låta radikalismen ta överhanden, är den centrala i vår tid.
Hamilton återupptäcker den socialdemokratiske ideologen Nils Karleby som med Socialismen inför verkligheten (1926) fick rörelsen att ersätta den deterministiska marxismens med funktionssocialism. Funktionssocialism innebär att det är funktionen av ökad jämlikhet, demokrati och frihet som ska styra vilka politiska beslut som fattas. Politiken är inte fast inför en föränderlig verklighet utan ska följa med, pröva sig fram – men alltid vara beredd att gripa in.
Politiken skulle leda samhällsutvecklingen men förstatliganden var bara ett av många redskap. Detta blev den filosofiska grunden för socialdemokratin och resonansbotten för Wigforss arbetslöshetsbekämpning på 1930-talet och Möllers och Myrdals välfärdsstat efter kriget. En gång i tiden framhölls denna pragmatism som en högerlinje, i dag skulle samma hållning förespråka återreglering av marknaderna och vara radikalare än Jonas Sjöstedts vänsterparti om den fullföljdes.
Hamilton beskriver i detalj hur vägen till det avreglerade helvetet var kantat med politiska beslut. Vi fick valutaavreglering och kreditavreglering. Bubblor som tilläts växa, brisera, och som i dåtidens samhällsklimat gav ny energi åt projektet att kasta världens mest framgångsrika samhällsmodell i lågorna.
Problemet med en del av de avregleringar som genomfördes var att de drevs igenom utifrån antagandet att marknaden kan och ska sköta allt. Så fick vi världens högsta elpriser, stillastående tåg och en skola som lämnar allt fler efter.
Nu står vi här. Vad ska vi då göra? Enligt Hamilton borde socialdemokratin se att det samhällsbygge man startade var oerhört framgångsrikt i den meningen att det var anständigt och välfungerande. Man måste tillbaka till grunden. En slags reset för partiet. Ta bort två decenniers försök att triangulera sig fram till den mittersta mittenväljaren och återuppfinna sitt utrymme, nämligen att vara den politiska kraft som försvarar samhällsnyttan före egennyttan.
Och det är där Hamiltons mest plågsamma klarsynthet sätter in. När det handlar om hur socialdemokratin vek ner sig på 1980-talet, inte längre orkade stå emot den kanonad av nyliberala ekonomiska doktriner som en ganska tröttkörd keynesianism var utsatt för. Vägen tillbaka blir att återskapa en politik för gemenskapen och att säga att demokratin och politiken ska styra marknaden.
I dag pågår också något slags omgörning av socialdemokratin. Det går mycket bra i opinionsmätningarna. Hamilton påminner om att Fredrik Reinfeldt som ny partiledare för moderaterna i mars 2004 startade med en debattartikel i DN som tog avstånd från
mycket av den politik moderaterna fört de senaste decennierna.
En vital förnyelse av socialdemokratin skulle kunna börja med att verkställande utskotten köpte in några exemplar av S-koden och ordnade studiecirkel. ABF kan nog hjälpa till med en cirkelledare.
