Sex, droger & parterapi
Publicerad 2013-10-03
Party, personer och prestationer i rockrebellen Dregens racersnabba självbiografi
Gitarrhjälten Dregens livshistoria, berättad för journalisten Tore S Börjesson, är samtidigt en socialantropologisk studie av den märkliga kulturen rock’n’roll. Hedonistisk manlig utlevelse - festa, knarka, supa, bli sexuellt betjänad av kvinnor samt teckna usla kontrakt - är bara en vanlig dag på jobbet.
Men rapporten från den heta underjorden Rock’n’roll börjar som så ofta ute i den trista periferin. I Nässjö uppträder Dregen redan som nioåring utklädd till sin idol, Kissgitarristen Ace Frehley, tar inträde och säljer snacks. Han tar sedan aldrig av sig rock’n’roll-kostymen utan lever drömmen 24/7.
Börjesson jagar liv i berättelsen från start, kongenialt med Dregens eget tonfall. Ett jävla ös. Det kronologiska gäspet som hotar varje livsberättelse bryts upp av en dynamisk kör av människor i dialog om Dregens bakgrund, liv och inspirationskällor. Prosan är spänstig och infallsrik - ”Little Richards primalsång korsade avelshingstens brunst med gospelskyrkans extas”.
Berättelsen om Backyard Babies och dess karismatiska frontfigur är ingen askungesaga med Idolgenombrott och masshysteri. Dregen ägnar tre år av sitt liv att ringa tre gånger om dagen för att, utan skivsläpp, tjata Backyard Babies till Hultsfredsfestivalen. Det tar åratal av massutskick med demokassetter och risiga turnéer innan ryktesspridningen tar fart och placerar Dregen som gud på rock’n’roll-himlen.
Men historien lider av samma brist som andra kändisbiografier. Innan genombrottet domineras skildringen av relationer och formandet av identitet, exempelvis pappans destruktiva liv och självmord, mammans trygghet och förhållandet till nyckelpersoner. Men sedan övergår berättelsen alltmer till att bli en actionspäckad uppräkning av party, personligheter och prestationer.
Vore det inte för det ovanliga slutet så är biografin en underhållande men konventionell tribut till den galna världsomspännande rock’n’roll-kulturen med dess utsvävningar, myter och tragik. I en dråplig scen byter Backyard Babies kokainet mot gräs med hiphoparen Game och hans 30 gangsterhomies. Börjesson verkar älska alltihop, kanske alltför mycket.
Dregens ekonomiska förluster, hans missbruk och hans bitterhet över att inför Hellacopters världsgenombrott ändå av ren plikt välja Backyard Babies gör att han börjar slå folk på käften. Men hans odrägliga sidor får bara några refererande rader. Jag tänker till slut att Börjesson är för övertänd och lojal, att tempot borde lugnats ner och att berättelsen borde fått mer konkret svärta. Men då kraschar det låååånga partyt i rock’n’rollens baksida - rektoskopi i ändtarmen, pajad mage, paranoia och ångestattacker i duschen. Och självbiografin utmynnar överraskande i offentlig parterapi.
Dregen landar inte bara med fast förhållande och barn på en skärgårdsö. Hans relationsproblem viks ut via en dialog med hans fru musikern Pernilla Andersson. De älskar varandra och kämpar på trots att Dregen fortfarande kan vara för jävla jobbig. Vi får exempelvis veta att han har legat full vid nionde hålet på en golfbana på Cypern under en utlovad torrperiod och att Pernilla Andersson får veta det av Bert Karlsson som stormar in under hennes jobbmöte med vd:n för Metronome. Det handlar väl om rättvisa, att vi ska få hela bilden av den infriade pojkdrömmen. På slutet tappar Dregen som ett symboliskt offer sitt långa hår, det främsta kännemärket för hans förbrännande livsstil.
Rebellen Dregens musik innehåller inget politiskt budskap. Subversiviteten ligger i estetiken, attityd och form. Det är därför intressant att författarna creddar den ”solidariska välfärdsstaten” som stöttade det unga normbrytande Backyard Babies med replokaler med mera och ABF som sponsrade deras första Tysklandsturné. Hos Dregen finns ingen samtidsanpassad satsa på-dig-själv-smörja. Han har varit omgiven av människor och institutioner som gjort rock’n’roll-drömmen möjlig.
Jag läser samtidigt Lars Noréns dagbok och genrechocken är förstås fundamental mellan svindlande vacker poesi och maxad racerprosa. Men båda handlar om utanförskapsmänniskor där kultur i vid mening har erbjudit en fristad och uttrycksform.
Högerns liberala kulturpolitik vill belöna mainstream, det lättillgängliga och publikfriande och lämna det smala på marginalen åt sitt öde. De förstår inte att det är det aparta och extrema som hela tiden förvandlas till - och fyller på mainstream. Jag skrattade högt när jag en tidig morgon handlade på Hemköp och hörde att muzaken som spelades för att få mig konsumtionsvillig var Talking Heads. David Byrne vars ”medelklassylanden lockade avantgardet till Bowery”, enligt punkklassikern Please kill me, ska i dag göra mig behaglig till mods på mejeriavdelningen.
Och Dregen är nu så pass folkkär att han uppträder för Frälsningsarmén, för Hells Angels och på Säpos personalfester.
