Tummen i ögat

Carsten Palmaer

Carsten Palmær: Därför skrämmer Trump skiten ur eliten

helskärm

BOKRECENSION. Det kan inte hjälpas – när alla tidningar skriver samma sak blir man en smula fundersam. Ofta kan det naturligtvis vara så att tidningarna helt enkelt har rätt: Jorden är rund, Förintelsen har ägt rum och Malmö FF leder allsvenskan.

Men – när enigheten är lika total och självklar när det gäller ett komplicerat politiskt fenomen i nutiden så grips man av en obetvinglig längtan att någon enda gång få lyssna till någon som säger emot. 

Ett amerikanskt presidentval är den största och mest underhållande politiska cirkusen i vår del av världen. Alla pratar om det. Alla tar ställning. Debatterna sänds på svensk tv i realtid. De politiska stridsfrågorna får mindre uppmärksamhet än kandidaternas karaktär och personliga egenskaper. 

Stockholms morgontidningar brukar vara rätt förutsägbara: Dagens Nyheter hejar försiktigt på demokraten, Svenska Dagbladet hejar försiktigt på republikanen.

2016 års val är annorlunda. Hela den svenska pressen är överens: Donald Trump får inte vinna. Donald Trump är en rasist som vill bygga en mur mot Mexiko för att hålla flyktingar borta. Donald Trump förolämpar systematiskt kvinnor och muslimer. Donald Trump är vår tids svar på kejsar Caligula.

Hans väljare är ”ömkansvärda” enligt Hillary Clinton, arbetslösa amerikanska bondläppar och gammpöjkar som inte står ut med att en kvinna går med byxorna på i Vita huset. Det handlar med andra ord om samma förlorare som vann brexitomröstningen. Sådana som röstar på Kaczynski, Orbán, Duterte, Le Pen, Erdogan, Putin och Åkesson. En utmaning mot den liberala drömmen om en bättre värld där människan inte blir bedömd efter sin hudfärg utan efter priset på sina kläder.

Samtidigt önskar samma tidningar som betygar sin avsky för den nyckfulle och oberäknelige Donald Trump inget hellre än att Sverige ska gå med i en militärallians där risken för att samme Trump i praktiken blir överbefälhavare är närmare femtio procent.

De amerikanska tidningar som brukar läsas av svenska journalister tycker inte heller om Trump. Nu har en grupp journalister på Washington Post i rasande fart producerat en bok som heter Trump revealed (”Trump avslöjad”). Någon motsvarande bok om Hillary Clinton förefaller inte vara planerad.

Trump revealed är fascinerande läsning om en sann son av vår tid, med drag både av Jan Stenbeck och Bert Karlsson. Strängt fostrad av militärskolor och självhjälpspredikanter. En pappas pojke med ärvda pengar som poserar som vulgär och skränig playboy men egentligen är en arbetsmyra som helst tillbringar kvällarna med en chokladkaka framför tv:n; Trump är ickerökare och helnykterist och lider av bacillskräck.

Han är en skicklig förhandlare som växlar mellan hot och mutor. En hotell- och kasinoägare som satsar djärvt och hårt, vinner ibland och förlorar ibland och blir hela USA:s favorit i ett utslagningsprogram på tv där första pris är att bli chef på ett Trumphotell. Han lyckas kombinera brutalitet med slagfärdighet och självironi på ett sätt som gör att han förefaller uppriktig och hederlig. I en värld av fifflare är han den duktigaste fifflaren av dem alla. Och vid sidan av dresserade ödlor som Marco Rubio och Ted Cruz verkar han direkt mänsklig.

Trump överdriver och skryter med en så avväpnande fräckhet att hans publik förlåter honom. All publicitet blir god publicitet. Donald Trump är helt och hållet en produkt av samma medier som i dag vänder sig i fasa från det monster de skapat.

Trumps klimatskepsis, kvinnosyn och vulgära språk är knappast problemet. Han har aldrig hycklat kyrksamhet och hans ordval är inte direkt unikt i nättrollens tid: Filippinernas president skäller sin amerikanske kollega för ”horunge” och Englands utrikesminister Boris Johnson kallar Turkiets president både ”onanist” och ”fårknullare”.

Det som skrämmer skiten ur eliten i det republikanska parti som Trump enleverat är snarare det som också gjort honom brett populär hos den hårt prövade amerikanska allmänheten: Han kritiserar USA:s olika krig och handelsavtal och vill göra upp med Putin om att knäcka IS.

Om Donald Trump är de ilskna förlorarnas kandidat så är Hillary Clinton bankernas och militärens. Om Trump är oförutsägbar så är Clinton förutsägbar på ett oroväckande sätt. Båda kommer ur samma New York-societet och bådas förnämsta kvalifikation för presidentämbetet är att de inte är varandra.

Den som tror att kvinnliga makthavare betyder en fredligare värld bör ägna en timme åt att stava sig igenom en artikel av Mark Landler i New York Times för den 21 april i år: ”How Hillary Became a Hawk”. Clinton – tidigare utrikesminister i Obamas regering – har konsekvent stått för en aggressivare utrikespolitik än presidenten i Afghanistan, Syrien och Irak. Och det var hon som drev igenom det blodiga fiaskot i Libyen.

Knölen och opportunisten Trump säger nej till flera militära äventyr, för vad det nu är värt. Den renhåriga Clinton tänker kriga för USA:s intressen i hela världen. Ingen kan förneka att det är ett historiskt framsteg om en kvinna blir vald till USA:s president. Risken är att vi får hurra hela vägen ner i skyddsrummet.