Oklart budskap uppdelat i tre

Lennart Bromander

Lennart Bromander läser en störande roman

helskärm

Oavsett om romangestalter är klichébemängda eller raffinerat psykologiserade brukar de på något vis vara sammanhängande och begripliga, ­vilket inte alltid gäller männi­skor ute i den icke-fiktiva ­verkligheten.

Patrik Godin är djärv nog att i sin roman Recept för martyrer försöka teckna flera sådana svårgripbara människor.

Man förstår inte varför de gör som de gör och säger som de säger, och deras beteende handlar ofta heller inte om ­något som kan skrivas in i ett större sammanhang utan om trivialiteter.

Recept för martyrer är med andra ord en störande roman för logiskt lagda läsare. Titeln är dessutom gåtfull. Hur då recept och hur då martyrer?

Den är uppbyggd av tre parallella handlingar, och Godin är exemplariskt välorganiserad genom att kalla handlingsplanen A, B och C. Han ger dem ett par sidor var åt gången och berättar strikt kronologiskt. Man misstänker att så småningom ska de här historierna på något vis knytas samman. Det gör de också, även om författaren lämnar några trådar lösa.

Historia A utspelas i nutid i en by vid kusten av Bjärehalvön. Där bor en äldre kvinna ihop med en ännu äldre sturig gammal man, som envist motsätter sig bygget av en brygga på stranden utanför tomten.

Kvinnan får kontakt med den lokalpolitiker som driver projektet, och deras dialoger följer inga som helst givna mönster. Alla framstår som besynnerliga.

I historia B följer vi två unga svenska pojkar som 1941 ­enrollerar sig i Waffen-SS och begår vidrigheter i krigets Ukraina. Deras bevekelse­grunder är oklara och flytande och deras beteende likaså.

I historia C är huvudpersonen en tonårskriminell som med sin styvfar utför ett skumt spaningsuppdrag, och det står snart klart att det är det gamla paret i historia A, som ska iakttas. Styvfadern liksom andra mystiska figurer uttrycker sig enbart i halvkvädna visor, och läsaren får också bara halvt om halvt reda på vad de sysslar med.

Romanen är klart och redigt berättad, men de människor författaren berättar om är allt annat än klara och rediga. Jag blir irriterad och provocerad men samtidigt imponerad av författarens konsekventa djärvhet, när han frånkänner ­sina romangestalter banal identitet. Är det också vad författaren vill ha sagt med sin roman? Jag är osäker även på den saken.