Cynism och oskuld

Alice Kassius Eggers

När jag läser Gun-Britt Sundströms antologi Bitar av mig själv försöker jag hålla isär författaren och Martina, huvudpersonen i genombrottsromanen Maken (1976). Man kan tycka att år av litteraturvetenskapliga studier borde göra det enkelt men jag snubblar till och halkar dit ideligen. Berättarjaget i Bitar av mig själv är trots allt en textuell produkt, liksom Martina.

Bitar av mig själv är samlade texter från 80-talet och framåt, vissa opublicerade, andra publicerade tidigare i bland annat Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Mycket rör sig kring språk, felsägningar och arbetet med den nya bibelöversättningen. Här finns också reflektioner över ålder och barn, liksom insiktsfulla texter om vardagspolitik. Hon skriver varmt om föreningsliv, om att vara missionsförbunds-barn (blir man mindre etnocentrisk?) och hur vi ska orka med avpolitiseringen omkring oss.

Mestadels är texten kåserande, tonen den förnumstigt intellektuella. Där den några och 20-åriga Martina kan låta brådmogen, låter samma tankar hos den några och 60-åriga Sundström snarast naiva. Som litterära samtalspartners är de båda oslagbara, ihop och var och en för sig. Omslingrade är de kvinnan som älskar att forska med texten utspridd på golvet och som med kärleksfull förtjusning kallar haltande jambisk trimeter för en ”lustig uppfinning”.

Det finns en yrvakenhet i sättet att se världen, oskuldsfullt och samtidigt cyniskt. Martina skrattar åt det absurda i att bo i en del av världen där det är så kallt och mörkt (Härnösand): ”Det är så orimligt, så uppenbart inte meningen”. Sundström reflekterar i en avskalad logik: ”Vore det värre om det låg döda människor på tunnelbanegolven än att det ligger levande människor där?”.

Ibland får Sundströms putslustighet mig att rodna. Hon är så omodern med sin icke-ironiska torrhet och sina höga bildningsideal. Som en mamma man måste avfärda men i hemlighet tycker är klokast i världen. Räddningen ligger som ofta i det politiska. Hennes, i dagens klimat, radikala kompromisslöshet med oförtjänt rostiga solidaritetsideal, gör henne till min favoritrepresentant för det Martina skulle kalla vettigvänster.

Djupast rör mig ett stycke som är nyskrivet. Det är en kommentar till texterna hon skrev efter sin fars död 1988 och handlar om sorgen och efterdyningarna. Människors oförmåga att ge utrymme åt minnen och fixeringen vid att veta ”vad man ska säga”: ”[D]et finns ett givet samtalsämne. De döda. Man kan berätta om man minns dem, eller ge den sörjande anledning att själv tala om dem. Ingenting är värre än när det är som om ingenting hade hänt, som om de aldrig hade funnits.”