Tänk om det är sant!

Under den klassiska bilden - det till synes myrstigsutsträckta demonstrationståget av högtidsklädda och allvarliga arbetare på marsch i Ådalen 1931 - läser jag i Nationalencyklopedin att "det är svårt att förstå att en manifestation som börjat så fredligt skulle behöva sluta i tragedi".

Samma reflektion är utgångspunkten för Arne Norlins deckare, Den sjätte mannen. För varför gick det egentligen som det gick? Vad hände med telegrammet som kunde avblåst konflikten och räddat livet på de fem människor som dog för militärens kulor? Fanns det grupper som ville just den blodiga konfrontationen?

Arne Norlin väljer att låta en av demonstranternas söner, journalisten Nils Ek, söka svaret. I nittiotalets slut hittar denne bland sin fars efterlämnade papper ett brev, där fadern erkänner att ännu en man mördades under demonstrationen i Lunde den 14 maj 1931 och att fadern tillsammans med ytterligare några personer var de skyldiga till att denna, den sjätte mannen, dog.

Brevet får Nils Ek att tillsammans med den pensionerade lokalredaktören Olle Sundin ge sig ut på en fantastisk jakt på sanningen - en jakt som via uppgrävda gravar, stulna skelett, darriga gammelmansminnen, arkivarier och metalldetektorer (för att inte tala om hot, konstiga telefonsamtal, trasiga ringklockor och genomsökta hus) kommer att innefatta såväl politiska och ekonomiska konspirationer som oäkta barn, gåtan Ivar Kreuger, schizofrena disponentsöner och överraskande många tänkbara förövare.

"Det här skulle inte vara troligt ens i en modern deckare", säger Olle Sundin i romanens upplösning. Och det får jag väl hålla med om ... För en modern deckare är knappast Den sjätte mannen. Snarare, där den språkligt färdas någonstans i gränslandet mellan ungdoms- och vuxenlitteraturen, en naivt hållen deckarpastisch om en av 1900-talets mest omdiskuterade inrikespolitiska händelser - dessutom inledningsvis med tydliga paralleller till polisskotten i samband med EU-toppmötet i Göteborg, där författaren, i förstone överraskande, men nog inte felaktigt, konstaterar att "avskyn mot att kalla in militärer mot folkmassor har avtagit de senaste åren".

Möjligen är Arne Norlins syfte just att uppbåda denna avsky igen, genom att påminna oss om hur lätt det kan gå fel när en sida kastar sten och den andra har dödliga vapen och hur sällan någon ilsken gräsrot - hur ung och stormande han eller hon än kan förete sig - verkligen vill bidra till att andra människor dör.

Eller så är syftet ett helt annat.

Kittlande är det som romanfliken antyder - att detta skulle kunna vara något mer än en skröna. Där berättas att Arne Norlin, precis som romanjagets Nils Ek, är journalist, uppvuxen i Ådalen och son till en av dem som var med i demonstrationen 1931. "Alla fakta i boken är riktiga. Det är bara historien runt omkring som är påhittad", meddelar författaren. Gränsen mellan fakta och historien runtomkring - ja, den får läsaren själv staka ut.

Kanske fanns det verkligen ett sjätte dödsoffer för kravallerna i Ådalen. Och kanske dog han just av de skäl som Arne Norlin nu diktat "

Deckare

Ingrid P Bosseldal