Dansk skalle mot kriget
Lennart Bromander läser Carsten Jensens roman om Afghanistan
Publicerad 2017-01-25
RECENSION. Danmark och Afghanistan är två länder som av naturliga geografiska och kulturella skäl alltid haft mycket litet med varandra att göra. Ändå har danska soldater under en följd av år under 2000-talet som del av en stor Natoinsats befunnit sig i Afghanistans karga Helmand–provins för att ”upprätthålla lag och ordning”.
De enskilda orsakerna till att danska soldater frivilligt deltar i ett sådant uppdrag kan vara många, man vill ha spänning, omväxling eller känner något slags militär pliktkänsla.
Alla soldater är ordentligt inympade med idealistisk propaganda, även om nu inte alla tror på den.
Samtidigt är soldaterna djupt okunniga om hur det afghanska folket tänker och känner. Alla är de beväpnade till tänderna med högeffektiva vapen och dessutom uppbackade av drönare och amerikanskt bombflyg.
Hela detta Nato-uppdrag är så rosenrasande vansinnigt att det är lätt att förstummas.
Som tur är gör inte alla det. Författaren och journalisten Carsten Jensen har under många år gjort åtskilliga kortare och längre besök i Afghanistan, han har varit ”inbäddad” med de danska Natosoldaterna men också studerat landet och folket på andra vis.
Det har han redovisat i många kritiska artiklar och andra sammanhang. I Den första stenen omsätter han sina omfattande kunskaper genom ett nytt grepp, spänningsromanens, och det är ett grepp han behärskar. Man plöjer sig nervöst igenom de 650 sidorna så snabbt man bara hinner.
Romanen följer en dansk pluton utplacerad i en lika ödslig som hotfull omgivning. Hela deras camp omfattar 500 sold-ater varav 350 danskar. Plutonchefen Rasmus Schröder är gåtfull men erfaren och talar till och med det lokala språket pashtu.
För många av soldaterna handlar det hela mest om en realvariant av ett ”The Helmand Killing Games”. De kan inte riktigt hålla isär den militära utbildningen med sina ingående erfarenheter av World of warcraft och andra tv-spel. De flytande gränserna mellan militär logik och tv-spelslogik är ett tema författaren under romanen utvecklar på ett minst sagt kusligt vis.
Den högste danske chefen i campen, överste Steffensen, är fylld av den idealism som bärs upp hemifrån av medier och politiker. Han tror på sitt uppdrag, är en yrkeskunnig officer och till synes duktig i att förhandla med lokala makthavare och krigsherrar.
Raffinerat skickligt gestaltar författaren hur illusorisk Steffensens kompetens är i denna för en europé så främmande afghanska miljö. I den lokale krigsherrens ögon är han en nyttig idiot. Han blir en bricka i det lokala maktspelet och försätts i omöjliga situationer som han inte kan ta sig ur, utan att tillgripa det övervåld som är Nato-truppernas enda trumf på hand. Följderna för Schröders pluton blir förödande.
”Den första stenen” är inte skriven som en politisk indignationsroman. Författaren går aldrig in och kommenterar eller på något vis vinklar berättelsen i kritisk riktning. Kritiken ligger i själva materialet. Även om vissa moment i handlingen inte riktigt bär det sannolikas prägel – det är ändå en spänningsroman – så blir resultatet giftigt.
Jensen visar upp ett tänkbart scenario för vad som kan hända, när det militärindustriella komplexet går i oskön förening med idealistisk postkolonial propaganda.
Den första stenen är fylld av ytterst dramatiska förvecklingar och ett mycket överraskande händelseförlopp. Inget av detta ska naturligtvis avslöjas här. Om någon undrar över romanens titel, så får den sin sanna innebörd först på sista sidan i en scen som får läsaren att förfärat dra efter andan.
