Tänka om med Kant

helskärm

Emellanåt förefaller det som om vi står inför ett slags estetikens och smakens kollaps, ett närmast anarkistiskt tillstånd där varje omdöme saknar giltighet utanför den enskilda individen eller den grupp han tillhör. Den som hävdar att ett objekt eller fenomen är vackert ("bra", "intressant", etc), får genast ett elegant slag mot huvudet av Bourdieus teser, så att skönheten reduceras till en fråga om klass.

Inte minst de traditionella konstarterna, som opera, oljemålningar eller klassiker, avfärdas som ett slags sociala och ekonomiska accessoarer. I demokratins namn är alltså det ena inte "finare" än det andra: smaken, som ju alltid varit delad, har konkurrerat ut skönheten.

Historiskt sett har sociala omvälvningar inverkat på vad vi sedan mitten av 1700-talet, tack vare Baumgarten (1714-1762), kallar estetik, alltså konsten att uppfatta det sköna. Denna epok såg omfattande sociala förändringar. Monarkin av Guds nåde med tillhörande adel, som helt enkelt tidigare bestämde regelverket för vad som var skönt, får konkurrens av en framväxande borgerlighet där också kvinnan vartefter ges utrymme på den sociala arenan, något som i sin tur justerar skönhetens anatomi.

Howard Caygill, modern Kant-

kännare, har velat se estetiken som ett slags restprodukt av det civila samhällets uppkomst. Ett av de stora orosmomenten som uppstod när den sociala harmonin inte längre garanteras av kungen handlade om att medborgarnas mellanhavanden riskerade att urarta till anarki. Ett svar var Adam Smiths osynliga hand, tanken att det fanns ett slags "naturlig", organisk ordning som manifesterade sig.

Harmonin (det sköna, ibland lierad med det goda) tas så upp i diskussionen kring konst och natur; kanske kan man säga att det harmoniska konstverket blir ett slags symbolisk försäkring för att samhället trots den nya ordningen strävar efter harmoni.

Hos Baumgarten handlar det sköna inte blott om att imitera naturen (Gud var ju den främste av konstnärer), utan att skapa en perfekt helhet av imperfekta delar. Hos Kant, och strax efteråt hos Schiller, avgränsas konsten som en sfär för den intresselösa kontemplationen. Konsten ska alltså inte tjäna något, inte vara till nytta i någon praktisk mening.

Bokförlaget Thales stora Kant-

utgivning av de tre kritikerna, Kritik av det rena förnuftet (översättning Jeanette Emt), Kritik av det praktiska förnuftet (översättning Fredrik Linde) och Kritik av omdömeskraften (översättning Sven-Olov Wallenstein) jämte Otfried Höffes pedagogiska introduktion Immanuel Kant (översättning Fredrik Linde), är ord i rättan tid. Omfattande och emellanåt inte alldeles lättlästa är det likväl här den moderna diskussionen kring smak, estetik och dess funktioner börjar. Kant lär oss att tänka och det han är mest känd för, kategorierna och det kategoriska imperativet, är så att säga basen till Kritik av omdömeskraften, som bygger ihop de två tidigare.

Tiden och rummet, för att förenkla Kants schema, är de två huvudkategorier som all mänsklig kunskap filtreras genom. Vi kan inte tänka något som saknar utsträckning i rummet eller existerar utanför tidens gång. Om tinget i sig, som Hjalmar Gullbergs ensamstående men bildade adjunkt Örstedt blev varse, kan vi inget veta.

Vad Kant gör i Kritik av omdömeskraften är att dra upp gränserna mellan subjekt och objekt, mellan den som betraktar och föremålet för betraktelsen. Kant menar att föremålet i fråga, tavlan eller dikten, saknar någon speciell kvalitet som kan kallas skön. Det är snarare i betraktarens relation till föremålet som det sköna händer, en subjektiv upplevelse placerad någonstans mitt emellan en sinnlig och förnuftig njutning: både tanke och känsla alltså.

Till saken hör att skönheten likväl har allmängiltiga anspråk, ett slags intersubjektivitet som rent filosofiskt skiljer sig från det objektiva, av subjektet oberoende egenskaper eller kvaliteter. Ingen får kalla något skönt, om det bara behagar honom, skriver Kant. I så fall handlar det om välbehaget, som är en rent sinnlig förmåga.

Alltsedan Kants dagar har konsten och samhället bråkat om sitt inbördes förhållande. Intresselös har konsten endast undantagsvis betraktat sig som, även om den sällan har accepterat att gå i de ledband samhället krävt. I dag står konsten i ett intimt förhållande till samhället. Staten har närmast delegerat frågor kring invandring, feminism och förortsproblem till teaterscenen och alltsomoftast även till litteraturen.

Den bidragsberoende konsten har att följa en politisk agenda, ett slags upplyst censur som fördelar pengar efter intresseområden. Var finns den konst som går sina alldeles egna vägar? När senast skilde en debatt kring någon av konstarterna på välbehag och skönhet eller försökte definiera vad som är speciellt i vår relation till konst? Varför talas det så sällan om konstens funktion på en mer kvalificerad nivå? Kant erinrar om ett antal frågeställningar som egentligen fortfarande är med oss, även om dess komplikationsgrad får de flesta diskussioner att skygga. Att läsa Kant kan få oss att tänka om på nytt.

Filosofi

Claes Wahlin