Livet dansar tango

MAJA LUNDGREN om dansen bortom snacket - och konsten att bli uppbjuden av sig själv

helskärm

Man kan bli lite rädd av en del grejor som står i Birgitta Holms bok om pardansen. "Mitt självuttryck möter en annans och bekräftas". "Ett skapande möte mellan ett jag och ett du". Det är så salvelsefullt uppfordrande. Skippa bluddret, inga fler "möten" och "inre rum", tack!

Lätt hänt att man reagerar som pojkarna på lågstadiet när de brådmogna och starka tjejerna ville dansa tryckare: bästa alternativet springa och gömma sig; är det redan för sent klamra sig fast i dörrposten; sista utvägen sätta sig på dansgolvet och göra sig så tung som möjligt.

Som tur är viker den här lite för igenkännliga och högstämda relationsterminologin undan för ett mer eget språk.

Birgitta Holm är litteraturprofessorn som vid sextio års ålder fick en ny besatthet: att dansa sällskapsdans, framför allt jitterbugg och tango. Det underbara dansberoendet skriver hon om i Pardans.

Birgitta Holm är inte så övertygande när hon svepande som en bris som knappt får gräset att vaja nämner vad Augustinus, Dante, Shakespeare och Proust har skrivit om dansen. Jag menar inte att en litteraturprofessor måste knarra och hosta dammoln när han eller hon skriver om de stora elefanterna, bara att alla tankar - såväl utvecklade som fragmentariska - måste vara bittert genomlevda och rådbråkade i djupet av människosjälen. Annars blir det ju bara som ett skyltfönster med ett plock av citat utan livsnerv. De litterära referenserna tycks i Holms bok mest som en pliktskyldig förevändning för att hon ska kunna skutta vidare till den egna erfarenheten: dansen bortom snacket.

Det är när Holm kommer fram till tangon som texten börjar röra på sig på allvar. Jag tror att dansprojektet i viss mån handlar om att sätta ner intellektualitetens ryggsäck för att kunna shaka loss.

Med märkbar irritation skriver därför Birgitta Holm om en engelsk professor i lingvistik som envisas med att bjuda upp henne när hon åkt till Río de la Plata för att dansa tango. Att resa ända till Rio för att få en unik upplevelse - och så blir man nästan uppbjuden av sig själv! Det är turistens eviga klagan: här är för många turister. Jag vet inte, men Holm kunde väl ha satsat på den där språkprofessorn istället för att sitta där och sukta efter att få svepa dansgolvet med några mer exotiska farbröder.

Men visst är hon oerhört cool. Allra bäst när hon skriver om pinsamheter. Iskalla blickar, tafsande gigolos, stunderna som panelhöna. Saken blir inte sämre av att det till slut dyker upp en riktig drömtangokavaljer.

Essä

Maja Lundgren