Sillen – en faktor för vårt välstånd
Petter Lindgren läser om sillpruttar och stimmig talang
Uppdaterad 2018-11-26 | Publicerad 2018-11-25
LITTERATUR När sillen (eller strömmingen då) förr drog in för att leka längs Östersjökusten lär stimmen ha varit så väldiga att de återspeglade månskenet och därför syntes milsvida omkring.
Detta berättar Holger Teschke, född 1958 i hamnstaden Sassnitz i dåvarande DDR, i boken Sill som ingår som volym tre i den tyska skriftserien Naturläror i vilken skönlitterära författare griper sig an olika arter ur faunan. Sedan en tid ges serien också ut på svenska, av förlaget Ersatz och i översättning av Joachim Retzlaff.
Lika häpnadsväckande som sillens stimbildande förmåga är dess sätt att kommunicera med hjälp av simblåsan.
Under nittiotalets ubåtsnoja bidrog dessa pruttliknande signaler, fullt hörbara för en människa och upp till åtta sekunder långa, ytterligare till den delikata stämningen. Sovjetiska atomubåtar i all ära, men ”till sist bidde det bara en sillprutt”, skriver Teschke.
Sillen behöver sina talanger, får vi veta, för på dess lott faller att ständigt släpa omkring på ett eländigt koppel predatorer, som torsk, gädda och inte minst människa.
Eller som fiskkännaren Étienne de Lacépède uttryckte det 1803, i arbetet Histoire naturelle des poissons: ”Kaffebönan, tebladet, tropiska kryddor och till och med silkeslarven har haft mindre inflytande på nationernas välstånd än sillen.”
