Kriget kryper in under huden

Publicerad 2014-10-03

Svetlana Aleksijevitj skriver ännu en gång ord som gör ont

Svetlana Aleksijevitjs noveller lågar av förtvivlan och bitterhet över krig, katastrofer, förluster.  Foto: TT

Ska det fungera ännu en gång? Blir författarens unika berättarmetod manér? Orkar jag ännu en dokumentär där orden och berättelserna liksom vrålar ut ohyggliga krigsminnen från ryssar som stred i Afghanistankriget 1979–89?

När jag läste Kriget har inget kvinnligt ansikte var det som en uppenbarelse, ja så starkt påverkade den mig. Alla filmer, alla böcker jag plöjt om andra världskriget framstod som lögnaktiga jämförda med dessa vittnesbörd från några den miljonen kvinnor som stred, i alla befattningar, för röda armén. 

Det unika med Svetlana Aleksijevitj är att hon struntar i krigets händelseförlopp. Hon lyfter fram människan, den ömtåliga kroppen.

Hur känns det att få ett ben amputerat? Hur känns det att döda och få offrets blod och tarmar över sig? Hur känns det att äta en råtta när ingen annan föda står att finna.

Hur känns det att ha kraftig menstruation, men inga hygienartiklar? Eller att som ensam kvinna tvingas dela tält med en hoper män?

Aleksijevitj är numera världsberömd och nobelpristippad för det kraftprov hon kallar Utopins röster. En mäktig fresk i fem band över ”den sovjetiska människan”. 

Hennes metod: Journalisten Aleksijevitj djupintervjuar. Sedan tar författaren Aleksijevitj vid och formar intensiva monologer av skönlitterär kvalitet. 

Resultatet blir noveller med en ohygglig intensitet, lågande av förtvivlan och bitterhet över krig, förtryck, förluster och katastrofer som kärnkraftsolyckan i Tjernobyl.

I Zinkpojkar berättar en kör av röster om hjältemyter. Om mödrars uppmuntran att åka till Afghanistan så det ”blev karl” av sönerna.

Om hemkomster i billiga zinkkistor eller som lemlästade ”afghaner” med ett inre ”i brand”.  Ett fruktansvärt uppvaknande från en hjärntvätt av krigsromantik. Redan i barndomen får vi lära oss att ”älska mannen med gevär”, skriver Aleksijevitj. 

Sovjet som ockuperade Afghanistan för att stödja den marxist-leninistiska regeringen mot islamistiska rebeller hamnade i ett långvarit och blodigt krig.  Unga pojkar – mest från enkla förhållanden – tvingades in i krigets bisarra logik: allt som är förbjudet hemma blir du hyllad för här.

Jo, då, ännu en gång drabbar Aleksijevitj mig. Zinkpojkar är av genusmässiga skäl inte lika unik som Kriget har inget kvinnligt ansikte.

Men den är vackert skriven, den tar hårt och måste läsas i mindre doser. Hur känns det att döda barn? Att släcka törsten med sitt eget urin?

Glömskan är också en sorts lögn, skriver Aleksijevitj och ser som sin plikt att spika fast sanningen med ord. Ord svider. Det är skillnad på att berätta muntligt och se sitt livs sorg i tryck.

Intressant nog stämde flera av de intervjuade författaren för lögn och förtal. Några av dem uppenbarligen under påtryck av myndigheterna.

Dokumenten från rättegången i Aleksijevitj hemstad Minsk fungerar som en epilog.  

Återigen färdas unga ryssar hem i zinkkistor, denna gång från kriget i Ukraina. I Europa skärps tonen, aggressivitet blir normalläge, mobilisering pågår.

Jag vill uppmana alla att läsa Svetlana Aleksijevitj och tänka på hennes ord: ”Det är en mänsklig rättighet att inte döda. Att inte behöva lära sig döda. Det finns inte inskrivet i en enda konstitution.”

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.