Kullenberg avslöjade överklassens vanor
I Anna Hedenmos biografi träder bilden av en häpnadsväckande människa fram
Publicerad 2023-04-23
Alla avfällingar från överklass och högborgerlighet älskar jag, och Annette Kullenberg var en sådan. Hon hörde till den svenska och europeiska efterkrigstid då åtskilliga ur de härskande klasserna övergav sin nedärvda klasslojalitet och valde en annan väg, från Palme till Mitterrand. För att tala med självaste Bertolt Brecht: ”Ja, jag röjer deras hemligheter. Mitt bland folket/ står jag och förklarar/ deras bedrägerier … för i deras planer är jag invigd.”
Jag citerar raderna av Brecht därför att jag är bergsäker på att just Annette Kullenberg skulle ha uppskattat det, både för det där med att ”stå mitt bland folket” – vilket hon gjorde med sina kolumner i Aftonbladet – och för ”röjandet” av överklassens hemligheter. Men också för att hon säkerligen hade läst Brecht och sett hans pjäser.
När Kullenberg skrev sin ”Överklassen i Sverige” – den kom 1974 – gjorde hon just det: Röjde överklassens hemligheter och löjliga vanor. I mina ögon är det en av förra seklets viktigaste reportageböcker. Hon retade sig på att fattiga och låginkomsttagare alltid skulle stå beredda att fläka ut sina liv, medan de övre skikten aldrig tvangs till det. Eliter kommer nästan alltid undan, men Kullenberg naglade fast dem och det kunde hon göra därför att hon själv växte upp i en högborgerlig familj.
Nu läser jag Anna Hedenmos biografi över Annette Kullenberg, utkommen bara några få år efter Kullenbergs död 2021 i covid. Den är faktiskt ofta direkt briljant skriven och stört omöjlig att lägga ifrån sig. Hedenmo går rakt på människan hon ska skildra, det liknar närapå en roman. Uppväxten i den högborgerliga familjen på Kungsholmen känns som från en svunnen tid.
Hennes far var en höjdare i svenskt näringsliv, i ungdomen aktiv i Högerpartiets ungdomsförbund och obehagligt förstående inför nazismen i Tyskland och fascismen i Italien. Modern var kanske en aning kylig, men hade sina starka bildningsideal. Annette växte upp som pappas flicka, men fick med tiden se honom gå ner sig i så svår alkoholism att han blev sittande med andra alkisar på Södermalms parkbänkar. Syskonskaran i familjen var en samling blixtrande begåvningar – lillebrodern Claes Borgström blev en radikal jurist, systern Kerstin Vinterhed länge en av Dagens Nyheters främsta skribenter kring sociala frågor. För min del känns det smått märkligt att jag har mött dem och beundrat dem alla tre, dessa avfällingar ur svensk högborgerlighet.
Den ensamstående mamman Annette Kullenberg svepte in i sextiotalets tidningsvärld med enormt självförtroende och en reportageestetik hämtad från splitterny amerikansk new journalism och hamnade till sist på Aftonbladet (som hon med buller och bång lämnade efter att en av hennes kolumner blivit svårt tilltufsad av ledningen). Hon var socialdemokrat och feminist, men anammade aldrig någon politisk korrekthet. Hon visste alltid sitt värde, det gick inte att styra henne.
När jag själv ibland mötte henne på nittiotalet minns jag att jag först alltid bara stod och log
På Aftonbladet var hon en av initiativtagarna till uppröjningen av den förhärskande manschauvinistiska över- och underlivsideologin, inte minst genom att samla ihop rösterna om manliga trakasserier i ”Dokumentet”. Hon såg det som självklart att mer eller mindre tvinga ledningen att utse henne till korrespondent i Argentina och senare Spanien. Hennes kolumner i Aftonbladet lästes av praktiskt taget alla människor i det här landet.
När jag själv ibland mötte henne på nittiotalet minns jag att jag först alltid bara stod och log mer eller mindre hänfört över denna totaloriginella uppenbarelse: Fantastisk stilist, och en personlighet som skavde och lyste åt alla håll.
Hedenmo är en fin psykolog när hon försöker förstå fenomenet Kullenberg. Hennes nära relationer med en dotter kollapsade, på grund av – ja, att Annette Kullenberg just var en solitär, ibland med svårt narcissistiska drag.
Det jag saknar i denna biografi är analyser av hennes många böcker och av hennes sätt att skriva. De romaner hon skrev hastas förbi i några få stycken. Viktiga relationer snuddas det bara vid. Hedenmo kunde gott ha skrivit 150 sidor till. Jag saknar också det där övergripande brechtska perspektivet: Att hon begick förräderi mot den klass hon föddes in i. I ljuset av, eller snarare i mörkret från en tid när sådant inte längre händer borde det vara extra intressant.
Men varför klaga. Anna Hedenmos ”Solitär” lägger sig tätt, tätt intill Kullenbergs liv och en häpnadsväckande människa träder fram.
