Räddaren i nöden blev en vän för livet
Pia Bergström läser en roman som innehåller fler berättelser
Publicerad 2017-04-16
Kristina är 18 när hon reser från småbruket utanför Kramfors till London för att jobba som au pair. Men inget blir som hon drömt om.
Barnen får hon bra kontakt med men de snobbiga föräldrarna behandlar henne nedlåtande och föraktfullt och hon får inte ens synas i köket efter arbetstid.
Räddningen blir vänskapen med Anabel, en tuff och glad gruvarbetardotter från Wales som är barnflicka i samma hus. De går till parken med barnen på dagarna, pratar om jobbet, klassamhället och om framtiden. Trots att Anabel har en pojkvän som hon träffat på sin kvällskurs på universitetet blir banden mellan de båda unga kvinnorna starka. Och håller livet ut.
Maria Hambergs nya roman Till min allra bästa vän följer Kristina genom olika nedslag i tiden då hon träffar och jämför sitt liv med Anabels.
Medan Anabel målmedvetet studerar och blir professor som reser runt jorden och föreläser om förhållandet mellan insekter och miljön, så väljer bonddottern Kristina att hålla sig kvar i arbetarklassen. Hon jobbar på mentalsjukhus, hon packar frukt, jobbar på bilfabrik, i skift, så att hon och Bernt, en hygglig och jämlik kille, kan hämta och lägga barnen lika ofta. De är ständigt trötta, kropparna bränner och värker men äktenskapet verkar ändå lyckligt.
Den karriärinriktade Anabel faller för en kylig och sadistisk fransk affärsman som bryter ner henne. De har råd att sätta sina begåvade barn i dyra elitskolor men familjelivet är ett helvete.
Det bästa med den här romanen är avsnitten där Hamberg med sin omsorgsfulla och känsliga realism återger uppväxten i den norrländska glesbygdsbyn. Det hårda slitet med jordbruket, vintern i det vidunderligt vackra landskapet, de lugna kvällarna i köket med radion. Tonårstidens osäkerhet och förnedring som panelhöna på danserna, byskvallret, brorsornas och männens eviga jakt- och fiskeprat.
Hon beskriver pengabristen och pappans vrånghet och ilska som gick ut över den ängsliga och nedtryckta mamman, ständigt matlagande, klädlagande, bakande, mjölkande, mockande. Samtidigt beskäftig och inskränkt, beroende av att passa in i byns småskurna värdeskala.
Porträttet av mamman, och dotterns såriga förhållande till båda föräldrarna, hade kunnat ta större plats i berättelsen som jag tycker tar ett alltför anekdotiskt grepp om ett fint material som nog kunnat räcka till flera romaner.
Och varför hon också måste föra in ett dödsdrama och göra Kristinas minnen till hallucinationer på intensiven före en hjärntumörsoperation, det begriper jag inte.
Som om Kristinas vardagligt kämpande liv inte vore tillräckligt intressant i sig. Det är det. Arbetare och bönder är bristämnen i samtida litteratur.
