Woody Allen? Är han djurgårdare?
Uppdaterad 2012-04-30 | Publicerad 2012-04-27
Gunder Andersson läser filmregissörens noveller på krogen
Ända sen 60-talet har jag njutit av Woody Allen som filmregissör och skådis. Han skriver böcker också, och där blir det annorlunda. Det som funkar på vita duken gör det inte alltid lika bra i skriven text, även om hans just utkomna novellsamling Rena anarkin genomsyras av samma milda galenskap som finns i många av hans filmer.
Vissa är rent dråpliga, som berättelsen om ett äkta pars kamp med en arrogant tysk barnflicka som skriver en avslöjande bok om familjen, eller författaren som för en driftig och penningstark producent ska ”romanisera” framgångsrika filmer – det vill säga göra om dem till böcker.
Eller inte minst brevväxlingen mellan en far och rektorn för ett filmläger; denne vill ha 50 procent av intäkterna för en framgångsrik film som faderns ättelägg åstadkommit. Så många förolämpande tillmälen visste jag inte att det fanns.
Jag satt och läste boken på en sportbar, omgiven av vrålande fotbollsfans. Kanske inte bästa miljön att ta till sig en litterär text – men inför vissa noveller skrattade jag faktiskt högt. Det pågick en AIK-match, jag var omgiven av AIK:are och fick onda ögat: ”Skrattar du åt AIK din djävel!”
”Nej,” sa jag och visade boken, ”åt Woody Allen, han är ingen AIK:are.”
”Aldrig hört talas om. Va fan är han då? Djurgårdare?”
”Nej, amerikan.”
Det var en scen som kunde ha platsat i Allens bok.
Ofta utspelar sig hans texter med alla galna missförstånd i den övre medelklassen, ibland i filmvärlden. Det handlar om pengar, kontrakt, juridiska spetsfundigheter, stämningshot, svikna löften – eller förverkliganden som går åt helvete. Skojiga som sagt, ofta rätt filmiska och mer eller mindre galna.
Men det finns en sak som stör mig alltmer, och som avslöjar Woody Allen som mera en entertainer än en tungt vägande författare: den kändisbaserade liknelsesjukan.
Han tycks drivas av en obetvinglig lust att dra in beläsenhet och kända namn av olika dignitet. ”hon hade ett ansikte som liknade Jake LaMottas” (boxningsvärldsmästare på 40-talet), ”rösten var inte hans utan Toshiro Mifunes”, ”in kommer Alma Mahler i en klänning som
Jennifer Lopez skulle ha avfärdat som för knapp.”
Det blir tröttsamt i längden.
För att travestera en känd slogan från biografbranschen: Woody Allen är bäst på bio.
