Snart i en morgonsoffa nära dig?

THERESE BOHMAN läser Pernilla Glasers ”Mitt rätta jag”

När Nicke har legat med någon annan än sin fru en gång för mycket tröttnar hon på honom och tar med sig barnen och drar. Innan dess slår hon dessutom sönder Nickes samling med sällsynta leksaker och strör ut spillrorna över gräsmattan. Under veckan som följer genomlider Nicke ett antal fyllor, panik-ångestattacker, uppgörelser med familjemedlemmar och stiftandet av nya bekantskaper, samt ett ändlöst antal krog-, café-, restaurangbesök. Sedan har han kanske mognat och växt lite som människa, jag vet inte. Jag bryr mig faktiskt inte. Och det är detta som är problemet med Mitt rätta jag.

Nicke är född någon gång i början av 1970-talet och är en produkt av ett ytligt nittio-tal där formgivning av klubbflyers ledde till att man fick knulla, och där trendmedvetna vuxna både klädde och betedde sig som barn. Nickes problem är att han aldrig har lämnat den tiden och fasen: han är en vuxen man som värderar sin leksakssamling högre än sin fru och som först och främst baserar beslut (inklusive beslutet att skaffa barn) på om det ”verkar kul” eller ej.

Mitt rätta jag påminner en del om Nick Hornbys omogen halvung man måste ta sig i kragen-klassiker High Fidelity, med skillnaden att Hornbys huvudperson – oavsett om man gillar honom eller ej – känns som en verklig människa. Nicke befinner sig alltid på lite för stort avstånd för att beröra, faktiskt ens för att vara rolig, även om han gör sitt bästa och ljuger sig in i trassliga och bisarra situationer. Givetvis kan man skriva intressant om ytliga personer, men Nickes ytlighet har liksom besudlat hela texten, och i stället för insikt och mognande blir det mest hastigt ihoptråcklat, snudd på chicklit-soligt slut.

Mitt rätta jag ger överlag ett ganska svajigt intryck. Jag börjar undra över en massa saker medan jag läser. Meningar som ”Varpå en manlig omfamning följde med klapp på ryggen” eller ”Få saker slår kärleken mellan en man och hans bartender” får mig att undra om det är fråga om en kvinnlig författares ironi över klyschigt manligt beteende, eller ett försök till parafras på en bok på samma tema av en manlig författare. Eller om det är tänkt att ge ett autentiskt intryck (vilket i så fall inte lyckas så bra).

Och jag börjar undra över vad det är för typ av bok jag läser egentligen, om det är underhållningslitteratur, eller seriöst syftande skönlitteratur, eller underhållningslitteratur förklädd till finlitteratur, och om det senare i så fall är en trend. Jag tänker på Mara Lees Ladies och Sisela Lindbloms De skamlösa som gav mig samma känsla.

Jag tänker att det här är böcker som verkar ha som främsta mål att bli diskussion (prat om ansvarslösa sjuttiotalister, snart i en morgonsoffa nära dig). Och som när diskussionen är över inte har så mycket att komma med – samtidsförankringen är så stark att de har ett bäst före-datum på några månader.

Det är givetvis inget konstigt eller problematiskt med böcker som sätter fingret på en tendens i samhället och lyfter upp den för samtal, det har skrivits många och fantastiska sådana. Men när det är fråga om böcker som BARA gör detta..? När de saknar övriga kvalitéer? (Jo, det går att prata om medvetna och ironiska lån av chicklit-stil, men det köper jag inte. Jag tror faktiskt att det handlar om att göra det lätt för sig.) Då är ju dessa romaner i princip utbytbara mot en debattartikel i tidningen.

Jag tänker att jag kanske är naiv som önskar mig mer än så av en roman.

Och jag tänker att det här kanske hänger ihop med vad en kompis till mig brukar hävda: att unga svenska författare skriver bra när de skriver om sig själva, men att de får problem när det är dags att börja hitta på. När det ska konstrueras en sammanhängande historia börjar det spricka på flera fronter, i intrig och gestaltning och personlighetsskildring. Det är ett hårt omdöme, och det stämmer bevisligen inte alltid. Men det är också sant att skillnaden mellan Mitt rätta jag och Pernilla Glasers debut, den självbiografiska, djupt berörande Robson, är väldigt stort.