Rått, fritt, argt ... starkt!

CAMILLA HAMMARSTRÖM drabbas av en lysande debut

Josefine Adolfssons debut Kårnulf was here spänner fast läsaren i ett skruvstäd. Man slipper inte ur dess grepp förrän man läst till slut. Det är en ursinnig dokumentärroman, ett slags systerberättelse till Wir Kinder Vom Bahnhof Zoo (filmatiserad av Ulrich Edel 1981). Det handlar om barn som knarkar, som dras in i tungt missbruk innan de ens hunnit lämna flickrummet eller gosedjuren. Vuxenvärlden är pinsamt handfallen. Ingenstans finns att vända sig.

Sällan möter man en så triggad författare, som skriver så direkt ur nödvändigheten - finkalibrerat och med hjärtat vidöppet. Josefine Adolfssons erfarenheter springer ur den egna kroppen, steglad av tonårens tablettmissbruk och av ångesten på psykkliniken i vuxen ålder.

Det är märkvärdigt att den här boken överhuvudtaget låtit sig skrivas, författarens upplevelser hade knäckt vem som helst. Energin i hennes text inger i sig själv hopp.

En del skulle nog ha invändningar mot att man kallar det här för en roman. Boken är skriven i ett slags cut-upmetod där korta prosastycken fogas till varandra i ett rytmiskt förlopp med insprängda dialoger, brev och anteckningar. Tekniken har säkert känts naturlig för Josefine Adolfsson som även arbetar med radiodokumentärer. Genom att klippa i materialet skapas liv och rörelse. Upplevelsen skäms dock av den osedvanligt fula grafiska formgivningen som drar ner helhetsintrycket. Förlaget har gjort allt för att boken inte ska andas litteratur, kanske för att nå en bredare, yngre publik.

De litterära kvaliteterna lyser lyckligtvis igenom krimskramset. Tankarna går till Charles Bukowski och Kathy Acker. Josefine Adolfsson skriver en prosa som är på en gång fri och konkret, känslig och rå. Solidariteten med de svaga lyser som en fyrbåk genom hela berättelsen.

Flickorna i romanen har slutit en pakt att aldrig svika varandra. Huvudpersonen Moa klarar sig ur drogberoendet, men vännerna sjunker allt längre ner i missbruk och prostitution. De har hunnit bli kvinnor och samhället har fortfarande inte lyckats hjälpa dem med det mest elementära: någon som lyssnar till dem och ser dem som människor.

Föraktet för svaghet genomsyrar omgivningen. Det är som att de här tjejerna är ett slags spill som man får räkna bort. Mitt i välfärdssamhället pyr ett nästan rasbiologiskt hat mot de avvikande. Josefine Adolfsson accentuerar kopplingen genom att citera utlåtanden ur en omsorgstradition som bygger på nedvärdering: "Idiot. Vild och oberäknelig. Fadern Alkoholist. I hög grad vanartig. Skolkning och osnygghet. Stölder olydnad och uppstudsighet. Elakhet och självsvåld."

Trots utsattheten spirar ömheten och systerskapet. Moa för emellertid en närmast hopplös kamp mot myndigheter och socialsekreterare för att hjälpa sina barndomsvänner. Helhetssyn saknas. Du kan inte få psykiatrisk hjälp om du är missbrukare, och inte heller missbrukarvård om du är psykiskt sjuk. Att problemen går hand i hand är det ingen som bryr sig om när ansvaret kan bollas vidare. Josefine Adolfsson har lyckats omvandla sin frustration och vrede över sakernas tillstånd till ett kraftfullt konstverk. Bara det är en seger.

Camilla Hammarström