Offer för klassresa

Lennart Bromander

Träffsäker avslutning om hemmafrun Maj av Kristina Sandberg

helskärm

Med Liv till varje pris avslutar Kristina Sandberg sin massiva drygt 1 500-sidiga trilogi om hemmafrun Maj Berglunds vedermödor under några decennier vid mitten av förra seklet. Men är den verkligen som det påståtts efter de tidigare två delarna, ett monument över den svenska hemmafrun?

Ett tvetydigt monument i så fall. Författaren är visserligen en mästare i att identifiera och med respekt skildra ett strävsamt arbetsliv i mannens och barnens tjänst, men lika mästerligt ringar hon in det inskränkande, förkvävande och personlighetsnedbrytande i hemmafrurollen.

Man kan lika gärna eller ännu hellre se trilogin som ett alternativ eller korrektiv till ett centralt tema i svensk 1900-tals­prosa, klassresan. Det är ett tema som präglats av främst manliga proletärförfattare, i synnerhet Ivar Lo, som i en rad varianter bankade in sin egen klassresa i vår litterära självbild. Bo Widerberg spädde på i filmform med Kvarteret Korpen. Alla vet hur kvinnornas roll såg ut i dessa exklusivt manliga projekt.

Sett i det perspektivet blir Majs klassresa så mycket intressantare. I första delen, Att föda ett barn, råkade Maj som kom från en fattig miljö i Jämtland, bli gravid med en fabrikörsson i Örnsköldsvik där hon fått jobb som servitris. Tiden är trettiotal, men Tomas, den unge fabrikören, är en hygglig karl som tar sitt ansvar och gifter sig med Maj, som huvudstupa kastas upp till en ny klassnivå att försöka anpassa sig till. Alltså en inte helt ovanlig form av klassresa, som enbart kvinnor kunde göra. Särskilt andra delen, Sörja för de sina, är en fascinerande skildring av hur en människa formas eller snarare deformeras av att så brutalt sparkas uppåt i samhällshierarkin.

I Liv till varje pris är deformeringen fullbordad men nu börjar klassresan vända neråt igen. Tomas alkoholism gör honom just inte effektiv, familjefirman går dåligt och läggs ner sedan den tagits över av en falskt jovialisk entreprenörstyp. Tomas köper en föga lukrativ skinnbod i Sundsvall, där han skaffar sig en älskarinna. Det älskade sommarhuset måste säljas, och fram på sextiotalet, då barnen vuxit till sig, slutar Tomas sitt yrkesliv som rockvaktmästare på Statt, medan Maj får jobb i en kiosk. Det klassmedvetande hon erövrat som välbeställd fabrikörshustru är dock intakt. Ränder som man kämpat så hårt för att pränta in i huden går inte så lätt ur vid en deklassering.

Majs klassresa har malt ner henne fullkomligt. Hennes bristande självförtroende gör henne notoriskt osäker, överkritisk, maniskt negativistisk och en människa som ständigt uppfattar grandet i sin nästas öga som en bjälke. Hon blir ogenerös och ogin intill ren elakhet.

Just därför är det fantastiskt att se hur fint Kristina Sandberg ändå lyckas vara solidarisk med henne. Hon skildrar henne genom ett slags erlebte rede, som liknar den som gör Joyce Carol Oates romaner så medryckande, ett slags inre monologer, som förmedlar vad som händer samtidigt som händelserna silas genom Majs medvetande. Någon gång också genom Tomas.

Inte ett ögonblick förfaller Kristina Sandberg till ironiska dragningar, vilket hade varit förödande. Nu kan läsaren utan att få det skrivet på näsan ändå förstå varför Maj formas så illa. Hon är som så många människor både offer och gärningsman. Offer för en klassresa, som hon aldrig varit herre över eller haft möjligheter att förstå konsekvenserna av, men också gärningsman framför allt gentemot sina två barn, som hon överbeskyddar på ett rent destruktivt vis, särskilt dottern.

Det finns förstås gott om tidsmarkörer i detta sociala och kulturella panorama, och författaren är fenomenal på hushållsdetaljer. När hon går utanför dem klaffar inte alltid tonträffen. Ord som ”brallis” och ”klämmig” var redan urmodiga och användes inte av barn och unga på femtiotalet, och inte behövde en student som vid den här tiden skulle läsa humaniora ängslas för att inte komma in eller göra första- och andrahandsval. Det var bara att resa till valfritt universitet, skriva in sig på valfri institution och sätta igång att studera.

Men det är bara småanmärkningar i marginalen. Kristina Sandberg målar med en enastående precision i detaljerna en jättefresk över en småborgarkultur, som utgör ett slags utspädd svensk provinsvariant av den högborgerliga internationella viktorianismen. Den vittrade tack och lov bort under andra hälften av 1900-talet, men vi är många som har rötter i den.