Världens bästa bror

Alice Kassius Eggers

Alice Eggers läser biografin om rockikonerna i Broder Daniel

Jag önskar att jag skulle recensera Broder Daniel. Då hade jag kunnat följa den förföriska impulsen att berätta om varför Broder Daniel är världens bästa band. Eller om när Henrik Berggren köpte ett paket knäckebröd för tjugo spänn på en svartklubb i Malmö och bara ville prata om Black Sabbath. Eller om hur det är att vara del av en subkultur där det mest välkomnande kollektivet för en tjej är publikhavet.

Nu har jag i stället en bok framför mig: Broder Daniel – When we were winning. Klas Ekman har tillsammans med fotografen Martin Norberg skrivit, eller satt ihop, en biografi över bandet. Jag försöker läsa den bok jag har framför mig, försöker möta den som den är skriven, men hela tiden uppstår tankar på vilken bok jag hade önskat mig i stället. Det jag ser är en utfylld scrapbook, där författarens kommentarer och mellanspel bara är irriterande och förvirrande. Kronologin är hopplös att hänga med i utan förkunskaper, värdeomdömena (”mest bisarra spelning”) stoppar upp läsningen och analysen är icke-existerande. Faksimilerna får mig först att undra vad musikjournalistiken höll på med under 90-talet, om det här är det bästa Ekman kunnat gräva fram för att ringa in fenomenet Broder Daniel. Säger meningar som ”Minimalt med IOGT-anknytning” verkligen något om kulturen han vill utforska?

Sen tänker jag att han bara letar på fel ställen. Det här var åren när swindie var ett begrepp och man kunde göra sketcher om hur disken på Pet Sounds svämmade över av fanzines. Ändå väljer Ekman att leta efter berättelsen inom etablissemanget, att leta efter sanningen i DN På Stan. Och missar recensioner med meningar som ”Har man glömt hur det är att vara ung har man aldrig varit ung” ( Christian Hylse i Rubbersoulinspace); de texter om Broder Daniel som är skrivna av folk som bryr sig om musik. Det arkeologiska arbetet är fortfarande ogjort.

Behållningen ligger i Henrik Berggrens egna kommentarer. Det finns något allvarligt i hans sätt att analysera sig själv, samtiden och skapandet – ”Melodiskt popsound ihop med oerhörd cynism. Det är fortfarande en fantastisk kombination.” – som gör att han går fri från självuppfyllande mansromantik.

Genom att låta allt handla om det där mörka mitt i, misery is a place in me, gör han inga anspråk på att prata allmängiltigt och faller inte in i den självklarhet med vilken bokens övriga röster pratar om ungdomar och gäng utan att ens nämna att de förstås pratar könsspecifikt. När Berggren ändå får göra sina egna analyser i kommenterande stycken, och gör det så bra, undrar man varför Ekman alls tar plats i texten. Vad hans stapplande mellanord tillför när han ändå väljer att vara så anonym.

Och när jag blinkar bort tårarna på sista sidan är det inte på grund av boken, utan på grund av avgrunden mellan döden som estetik och döden som praktik.