Vackert som rostande plåt
Publicerad 2016-04-01
Birgitta Lillpers arbetar vidare i Orsa och Manchester
I romaner och diktsamlingar har Birgitta Lillpers sedan tidigt 1980-tal bedrivit ett märkligt språkligt skönhetsarbete, på något vis både kärvt och översinnligt. Matt. Strävt. Sensibelt. Kritiskt. Praktiskt. Musikaliskt. Ljust.
Det knöligt vackra språket har gått hand i hand med ett civilisationskritiskt projekt, där konsumism och exploatering bestrids genom en lyrisk omsorg om naturen och resterna av en gammal bondekultur.
I nya boken är landsbygdsblicken vidgad, eller i alla fall utökad, bortom författarens eget Orsa i Dalarna, via ett spår om Ancoats, den första industriförorten i Manchester. Ancoats gentrifieras och poleras, och det som blir kvar av det gamla, beskrivs som en sorts märkliga, sorgliga gåvor för dikten att ta hand om: bilder, stämningar och föremål.
Ett annat spår är ett som skildrar sjukdom och strålbehandling. Ett tema som snarare pressar dikten närmare kroppen än gör dess geografi större.
Och ibland tycks samma rader handla om både Dalarna och Manchester, om dikten i sig och om att vara sjuk i cancer:
Är detta en plats
där allting ryms? En plats
där allt får ingå?
Här får inte allting ingå.
Vad är detta
för tal om tid.
Finns inte bara rummet?
Här måste därmed allting ingå.
Oavsett om det elakartade
återkommer
eller håller sig borta
är detta en plats
där även det elakartade ingår.
Jag tycker mycket om Lillpers nya diktsamling. Särskilt gillar jag hur ordet ”anteckningar” finns i dess titel – märkligt nog en mycket träffande ingång till det emellanåt barska lillperska diktspråket.
”Anteckningar” fångar hur dikten kränger mellan prosa och poesi. Det anspråkslösa lilla ordet beskriver hur självklart den omfattar både citat om de hädangångnas lämningar via konstnären Aminah Azadeh, Orsamål och före detta EU-ministern Birgitta Ohlsons omöjliga prat om neddragningar som skapar utrymme för ökad tillväxt. Och ”anteckningar” träffar också tonen i en dikt som är full av exakt lyriskt gehör, men alldeles för känslig och uppmärksam för att låsa sig i en bestämd rytm. Den är både ledig och temperamentsfull. Sträng och svängig.
”Vad döden gör vet ingen”, står det på ett ställe. Men det är meningsfullt att vandra runt bland resterna, oavsett vad för slags bortgång det handlar om, tycks dikten samtidigt säga.
Det är vackert att läsa Lillpers på samma sätt som det är vackert att vandra runt i nerlagda industriområden, eller förfallna bodar på en bondgård. Krackeleringar i stenväggar, plåt som rostat, badande i starkt, molnsilat solljus. Och så naturens brott in bland artefakterna. Som en trösterik invasion.
Dikterna bär lika mycket på en ilska gentemot förfallet, som en öppenhet inför skönheten, och emellanåt humorn, hos de lämningar den roffande civilisationen lämnar efter sig. En poetisk röst full av rester: Ruiner. Reklamslogans. Fotografier av döda.
Det är som om den där ödeläggelsen också finns inuti det lillperska språket. Konsonanterna ligger som knastrande hö ute i solen. Orden sköts om och hässjas på raderna.
Dikten låter som en jordig åker plöjt av en rostig plog.
Sjunger av återstod och tröst.
