Glömskans arkeolog

RAGNAR STRÖMBERG om en roman med imponerande detaljskärpa

Ola Larsmo är den stora svenska glömskans arkeolog och i sin nya roman, En glänta i skogen, frilägger han skikt efter skikt av den gransusande och mossbelupna tystnaden, tills historien och därmed skulden kommer upp i ljuset.

En glänta i skogen utspelas på två tidsplan i ett brukssamhälle vid svensk-norska gränsen och är en berättelse om priset vi betalar för att inte göra upp med det förflutnas hemligheter: motsättningarna finns kvar, lagrade i det förnekade minnet och går i arv som en sjukdom som till sist berövar oss vår identitet.

Romanens berättare, Johan, återvänder mer än ett halvt sekel efter krigsslutet till den lilla orten där han har sina rötter, för att på plats skaffa material till sin magisteruppsats om den norska motståndsrörelsen. Trots de från första stund tydliga och hotfulla tecknen på att hans rotande i det förflutna väcker både misstro och hat, fortsätter Johan sin nedstigning och inleder samtidigt ett förhållande med en kvinna, Marianne, som jobbar i ortens Icabutik.

Johan upptäcker att spåren efter kurirtrafiken, de tyska gränsposteringarna, i de täta skogarna som ortens hemvärn patrullerade medan de inbördes spänningarna mellan pro- och antinazister växte sig allt starkare, på slingrande och av tiden nästan utplånade stigar löper rakt in i nuet, för att där bilda ett lika verksamt som komplicerat mönster.

De människoöden som framträder i Larsmos valörrika prosa förgrenas i varandra med den goda berättarens avspända handlag och timing, så att var och en av dessa historiens spelpjäser blir möjliga för läsaren att identifiera sig med: deras belägenhet är vår, vi lever i grunden under samma villkor, med samma tvång att välja sida och samma rädsla att välja fel.

Men det är inte främst i dramaturgin som Larsmo imponerar, utan i detaljskärpan, den intensiva iakttagelseförmågan. Att med så små medel avlocka ett ljud, en skiftning i ljuset som silar ner mellan trädkronorna, en gest, en skevhet mellan ansiktsuttryck och det någon säger, är bara en av Larsmos många utförsgåvor som berättare, men i mina ögon den främsta. Larsmo hanterar också skickligt övergångarna mellan de båda tidsplanen, liksom han med sitt utsökta gehör för det osynligt närvarandes suggestionskraft frammanar hot och konflikter utan att prosan blir överlastad.

Min enda invändning mot En glänta i skogen gäller kärlekshistorien mellan Johan och Marianne. Jag förstår berättelsens behov av en sådan allians mellan den återvändande sanningssökaren och en av dem som lever mitt i den kvävande, tigande lögnen, så att skildringen av nuet får framåtriktad energi, men jag övertygas inte. Detta - marginella - förbehåll väger lätt, mycket lätt, för En glänta i skogen är en roman som med råge överskrider sina anspråk. Litteraturen befriar oss inte från historien, men den kan, som här, göra vår fångenskap synlig och ge den ett språk.

Roman

Ragnar Strömberg