Skri över en död son
Carsten Palmaer läser en ursinnig sorgebok av pappan till mördade Peter Plax
Uppdaterad 2020-11-05 | Publicerad 2020-08-01
Den 2 augusti 2019 mördades sextonårige Peter Plax med en serie yxhugg bakifrån på en enslig badplats i Sollentuna. Den jämnårige gärningsmannen ringde 112 och angav sig själv. Senare, i polisförhör, kunde han inte uppge något annat motiv än att han ville känna hur det kändes att döda någon. Han hade planerat dådet sedan skolavslutningen och kommit fram till att det skulle vara enklare att döda en vän än någon man inte kände. Så han ringde upp en några år äldre kamrat, men kamraten var inte hemma. Mördaren ringde då Peter Plax i stället.
Peter Plax far Dmitri är författare, född i Belarus. Nu har han skrivit en bok: ”Peter. Tid”.
Det är inte fråga om reflektion eller analys. ”Peter. Tid” är rå, obearbetad sorg från den första sidan till den sista. Dmitri Plax söker inte försoning, han vill inte vänja sig eller acceptera. Dmitri Plax försöker stoppa tiden. Han vill hindra den levande sonen från att förvandlas till ett minne. Det går inte, det vet han, men det spelar ingen roll.
Peter. Tid sneglar inte på vad läsaren ska tycka. Boken är skriven omväxlande på svenska och på ett språk som jag inte vet om det är ryska eller belarusiska eller en blandning av båda. Med hjälp av lexikonet i min telefon stavar jag mig fram bland de kyrilliska bokstäverna och hittar om och om igen ord som betyder ”min lille, min älskade, min söte, min gyllene, min ljuse pojke” och serier av smeksamma diminutiver: Petja-Petjenka-Petjontjik, Petja-Kotletja, Petjusjkin-Metjusjkin och orden ”ja nje ponimajo” – jag förstår inte. Jag förstår inte. Jag förstår inte.
Replikskiften på en blandning av hemspråket och svenska som handlar om att stiga upp, gå till skolan, äta, städa, gå till sängs. En vardaglig värld av mat, tjat, småprat och joller som med ett yxhugg förvandlats till ett ouppnåeligt förlorat paradis.
Mördaren dömdes till rättspsykiatrisk vård. Dmitri Plax ursinne är behärskat: ”Han mördade inte bara dig. Han mördade din framtid. Dina framtida barn. Min framtid.”
I faderssorgen finns ett indoeuropeiskt urskri: ”Efter Vämod stå dessa runor. Varin ristade dem, fadern, efter den döde sonen” heter det på Rökstenen. När Egil Skallagrimsons son drunknade tänkte skalden svälta sig till döds, men hans dotter övertalade honom att i stället dikta ett kväde till sonens minne, ”Sonatorrek”.
Egil utmanar och förbannar havets gudar. Allfader Odin har svikit honom. Men i sista strofen sjunger han att han ”gladr och med godan vilja” ska invänta döden.
Hos Egil Skallagrimson blir sonens död litteratur. Där är inte Dmitri Plax och dit vill han inte komma.
Han vill bara ha sin pojke tillbaka.
