”Kriget är ett gift”
Publicerad 2014-09-26
Författaren Arkadij Babtjenko stred i Tjetjenien
Författaren och frilansjournalisten Arkadij Babtjenko skickades till kriget i Tjetjenien som 18-åring. Foto: TT
Den enskilde soldaten har ingen överblick över kriget. Klafsande fram i ett träsk. Nerhukad hasande sig fram i ett busksnår. Så rulla ner i ett dike. Hämta aFörfattaren Arkadij Babtjenko stred i Tjetjenien ndan, titta sig omkring.
Arkadij Babtjenko har i två tidigare romaner, Krigets färger (2007) och Bilder av ett litet krig (2009), beskrivit sina erfarenheter från kriget i Tjetjenien. Nu kommer han med en tredje, kort men koncentrerad, Dagar i Alchan-Jurt.
Tjetjenska rebeller har lyckats ta sig ur Groznyj och har förskansat sig i en liten by. Signalisten Artiom ingår i de ryska trupper som har belägrat dem. Först väntan, en eld som inte vill ta sig, kylan från någon som kommer in i tältet. Sedan förflyttning, kväll, duggregn, väntan. Hunger. Och osäkerheten om när det här kommer att ta slut.
Att plötsligt befinna sig under beskjutning.
Beskjutning är alltid oväntad. Alltid lika pulshöjande. Med bankande hjärtslag. För ett ögonblick nästan svartnade av skräck. För på slagfältet blir du varse hur bräcklig din kropp är. Bara hud och ben och en massa organ.
Men både huvudpersonen Artiom och författaren Babtjenko återvände frivilligt januari 2000 till detta det andra tjetjenska kriget. Varför?
Jo, det finns ett gift i kriget. Det är lätt att få uppfattningen att närvarokänslan aldrig kommer att bli lika stark. Varje andfådd rusch. Allt det lilla som man hinner se – spretande svarta buskar i vitt – under en nattlig detonation.
Artiom förklarar för vännen Igor:
”Lägenheten, barerna, tjejerna, freden. Det är overkligt. Verkligt är bara kriget och det här fältet. Och det ska jag säga dig, att jag gillar att vara här. Det är intressant. Det är fritt. Jag har inga som helst förpliktelser, jag behöver inte sköta om någon eller ta ansvar för något – inte för min mor eller för barnen eller någon annan. Bara för mig själv.”
Det finns något djupt sorgligt i Artioms känsla. Borde vi ändå inte uppfatta vår tillvaro lika stark här och nu? Trots att döden inte gör sig känd i ett solljus i september.
