Könskrig i tonårsdjungeln
Publicerad 2016-01-21
Alice Eggers läser en mäktig debutroman
Den som intresserar sig för litteratur och genus har säkert stött på Elin Cullheds namn i det offentliga samtalet, alltid vältänkt och välformulerad. Det är därför knappast förvånande – om än inte mindre glädjande – att hennes debutroman Gudarna utspelar sig i ett kvinnodominerat universum, ett mikrokosmos i Tierp.
Jag skriver kvinnor om tonåringarna eftersom trion Bita, Lilly och Jane hatar ordet tjejer. Själva väljer de ordet gudar, som en kombo av guzz och brudar. Och jag skriver dominerat trots att dominansen förstås är skenbar, eftersom alla försök till motstånd mot patriarkatet ju osvikligen leder till bestraffning från detsamma. Men som Cullhed låter Jane konstatera: ”En kronisk underordning. Så länge jag kunde skriva om den skulle jag åtminstone vara fri.”
Jane, kallad Janne, leder läsaren genom tonårsdjungeln som en gerillasoldat på uppdrag, hoppar mellan minor och slår sig fram med machete-frustration. Lika delar skräck och lust. Som dynamitens snöre ligger våldet, där en skenbart enkel kategori som kvinnomisshandel blir lös i kanterna:
Hur mycket misshandel kan avtalas bort i ett sexuellt kontrakt? Hur mycket värt är ett mångårigt ansvar från en far när modern dragit, jämfört med hans enda våldsamma snedsteg? Cullhed låter allt vara osagt, befriande opedagogiskt och frustrerande realistiskt i sin absurditet.
Jag tänker då och då på Sanne Näslings fina Kapitulera omedelbart eller dö, med sin dragning åt det surrealistiska i flickrummen. Cullheds krassa synliggörande:
”En gång fick jag verkligen en riktig parfym av pappa. Den hette ’Pure’. Parfymen Amor gav mig på skolavslutningen i nian hette ’Sexy Amber’. Mellan dessa poler står jag.”
Samtidigt som jag läser Gudarna ser jag i en grupp på Facebook hur en ung person ventilerar sin ångest efter att ha följt med en man hem som inte har lyssnat på hennes nej. Responsen i det trygga rummet är omedelbar, tråden ringlar sig lång av journummer, stöd, igenkänning. Gudar. Och jag fylls av något som liknar förtröstan. Gudarna blir som en totempåle för en ny tid, en kris eller – som Bita kallar det – ett krig. Men ett avstamp och en milstolpe, en öppning in i något skrämmande mäktigt, långt från det uppgivet mulna som ofta följer unga kvinnor i litteraturen.
Cullheds gudar osäkrar både sin omgivning och texten, ibland är det svårt att hänga med i nyorden och jargongen som ständigt är i rörelse. Kanske är det Cullheds stilistik, kanske är det bara så det blir när man är omgiven av gudar.
