En bok som vi taffliga svenskar nu behöver

Bitte Hammargren och Stefan Bladh gör en fin insats i folkbildningens tjänst med sin bok om Turkiet

Åsa Linderborg

helskärm

Våra efterlevande kommer träta om den svenska eftergiftspolitiken gentemot Turkiet på samma sätt som vi i 70 år diskuterat Sveriges agerande under andra världskriget. Var det verkligen nödvändigt att göra allt det där? Vad hade alternativet varit? Och så vidare.

När Turkiet förnedrar oss som flitigast, utkommer journalisten Bitte Hammargren och fotografen Stefan Bladh med en bok om landets historia, från osmanska imperiets våldsamma kollaps till dagens auktoritära stormakt.

Den skänker insikter om det som händer nu.

Att sammanfatta en så omfattande bok är omöjligt. Kemalismen som statsbärande ideologi och dess utmaningar, Turkiet vs Grekland, kurdfrågan och PKK, demokratisträvandena och militärkupperna, Gülenrörelsen, Syrienkriget … Alla ämnen förtjänar en egen mässa, men här väljer jag Turkiets relation med Ryssland, eftersom den gäckar hela världen.

Under andra halvan av 1700-talet blev Osmanska riket allt vekare. Ryssarna tog kontroll över Svarta havet, den ryske tsaren myntade uttrycket ”Europas sjuke man”.

Efter den ryska revolutionen ville bolsjevikerna ha Turkiet som en buffertstat mot Europas stormakter. För Lenin var Turkiets självständighetskrig en antiimperialistisk kamp som också kunde tjäna den nya sovjetstaten.

Sovjet hjälpte Turkiet med industrialiseringen, vilket var början på landets modernisering.

Efter andra världskriget ville Stalin behärska de turkiska sunden och knyta Turkiet närmare till sig, vilket föranledde turkarna att söka medlemskap i Nato.

Efter murens fall bosatte sig postsovjetiska oligarker vid Medelhavskusten, där de startade big business med knark, vapen och människohandel. När den turkiska ekonomin liberaliserades, flödade ännu mer ryskt kapital in.

Sen accelererar det.

2015 sköt Turkiet ner ett ryskt stridsflygplan vid den syriska gränsen. Putin svarade med ett handelskrig som Turkiet inte hade råd med. Erdoğan bad till slut om ursäkt. Som tack för detta fick Erdoğan, finns det de som menar, ett tips från den ryska underrättelsetjänsten om en förestående militärkupp, den som misslyckades sommaren 2016.

Året därpå köpte Nato-landet Turkiet det ryska luftvärnssystemet S-400. Samtidigt gjorde Erdoğan en kursändring i Syrienkriget.

Rysslands invasion av Ukraina har fått rädda ryssar att fly till Turkiet, samtidigt som Erdoğan vägrar delta i de västliga sanktionerna. Även rika ryssar letar sig dit, där de kan fortsätta göra affärer i lugn och ro. Ett medborgarskap kostar fyra miljoner kronor.

För Turkiet är den ryska turismen livsviktig, liksom den ryska gasen. I Akkuyu invigs snart ett helägt ryskt kärnkraftverk, det spekuleras i om Putin och Erdoğan ska klippa band ihop.

Men till det motsägelsefulla protokollet ska också nämnas att Turkiet har sålt högeffektiva attackdrönare till Ukraina, och fortsätter göra så även efter invasionen. Ukraina har bland annat betalat med att utlämna turkiska medborgare.

Erdoğan och Putin har också det gemensamt, att de båda hånar det ”degenererade väst”.

Det är det här landet som dirigerar det Nato som vi vill ska skydda oss från ryssen – men det är min slutsats, Bitte Hammargren är ytterst noga med att inte bedriva politik.

Bitte Hammargren är lika kunnig som hon är lågmäld. Hon har bevakat Turkiet i åratal och har träffat potentater, opposition och alla sorters människor, men hon gör inget väsen av alla dessa möten. I bland önskar jag att hon tog lite större plats, genom att kolorera vissa situationer hon varit med om.

Hammargrens sakliga stilistik ackompanjeras fint av Stefan Bladhs stillsamma men ändå uttrycksfulla foton. ”Turkiet 100 år” är generös på bilder av människor som arbetar, skördar, stretar på och hankar sig fram. Som väntar.

Om jag skulle rikta nån kritik mot den här viktiga boken, så är det att befolkningen i ett större perspektiv saknas. Hammargren berättar ingående om landets minoriteter och flyktingströmmar, men hon hastar över Turkiets sociala sammansättning och konflikten mellan ”det svarta folket” och ”det vita folket”.

De vita är den urbana, välutbildade, sekulära eliten, de intellektuella. De svarta är landsbygdens traditionsrika, mer religiösa folk, som flyttat in till städerna där jobben finns. Det är dem som Erdoğan har erbjudit social revansch.

”Vi är folket”, är AKP:s geniala slogan. ”Vi är folket, vilka är ni?”

Försök svara på den frågan.

Som en röd tråd genom boken löper Turkiets oförmåga att göra upp med sitt förflutna, att låta ”dolda oförrätter komma fram i ljuset”. Så länge man inte klarar av det kan man aldrig få bukt med korruptionen och maktmissbruket, menar Hammargren.

Frågan är om nån är förmögen till det just nu. Erdoğan är svagare än tidigare, men det är även oppositionen, splittrad och sargad av repressionen.

Jag är glad för den här boken. ”Turkiet 100 år” är en riktigt fin insats i folkbildningens tjänst när vi, taffliga svenskar, behöver den som bäst.