”Jag är livrädd att bli cynisk”

Mankell om aidskatastrof- en, priserna och nya romanen ”Djup”

Gerhard Schröder ingår i hans fanclub.

Precis som biskop Desmond Tutu och Michael Ondaatje, Kanadas främste författare.

New York Times har utsett honom till en av världens tre bästa deckarförfattare.

Henning Mankell kan se tillbaka på ett framgångsrikt år – för att uttrycka det milt.

Nyligen var han i USA där hans böcker om Kurt Wallander lanseras stort. I Tyskland planeras omkring 40 premiärer på hans pjäser och i Storbritannien publicerades en flera sidor lång intervju med honom i ansedda The Guardian.

Med sin senaste roman ”Djup” visar han upp en ny sida av sig själv.

– Den liknar ingenting jag tidigare skrivit. Alla historier har en början och jag har grubblat på den här boken i 20 år. När jag var barn älskade jag att mäta djup. Jag tillverkade ett lod och låg i en roddbåt i den östgötska skärgården på 50-talet och upplevde den hisnande känslan när det nådde botten.

”Djup” handlar om en man med ett starkt kontrollbehov. Han tror sig kunna leva genom att mäta allt. År 1914, med första världskriget som bakgrundskuliss, utför han ett hemligt militärt uppdrag. Han ska loda för en fartygsled och tillbringar dygnet instängd i en oerhört maskulin värld ombord på ett krigsfartyg.

Drabbas av passion

Men när han av en händelse träffar på en kvinna som bor ensam på en ö i havsbandet drabbas han av passion och hans noga kontrollerade tillvaro faller sönder.

– För kärleken kan man inte kontrollera. Den står utanför alla band och lod. Mannen är en Jagogestalt, det är svårt att hitta några förmildrande omständigheter. Han ljuger och bedrar och gör människor illa. När jag skrev den tänkte jag på ett motto som återfinns i Woyzeck, en pjäs av Georg Büchner: ”Att se ned i en människa är att se ned i en avgrund.”

Henning Mankell tillbringar sen många år en stor del av sin tid i Maputo i Mocambique. Där har han på nära håll kunnat se de fruktansvärda tragedier som sjukdomen aids orsakar.

– Vi har inte förstått vilken katastrof det här innebär. Jag har bestämt mig för att varje år så länge jag lever ägna fyra månader åt kampen mot aids. Jag får göra det jag kan. Åka runt och prata, försöka få folk att lyssna. Och så ska jag skriva en thriller som ska handla om aids. Jag sitter inne med oerhört mycket information som jag ska använda. Förhoppningsvis kan den nå en stor publik.

Ingenting är för sent

Trots att situationen verkar kolsvart säger han att ingenting är för sent och att människan i grunden är förnuftig.

– Det finns få saker jag är lika rädd för som att bli cynisk. Då skulle jag inte kunna se mig själv i spegeln. Jag har mött människor som blivit förlorade själar och då kommer flaskan på bordet och fruarna blir yngre och yngre.

I mitten av maj fick Henning Mankell ta emot det tyska Tutzingpriset för att han arbetat så mycket för att skapa förståelse mellan Europa och Afrika. Hyllningstalet hölls av den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu.

– Det var ett av de riktigt stora ögonblicken i mitt liv. Han var väldigt påläst och citerade ur mina böcker. Desmond Tutu har samma kolossala överskott av människokärlek och vilja att skapa en bättre värld som Nelson Mandela. Och så har han en fantastisk humor.

– Vi gick omkring en hel dag och pratade och då tänkte jag: ” Allt är verkligen möjligt! Här går jag, en liten skit från Sveg...”

Henning Mankells boktips till

Ingalill Mosander