Vilken djävul!

Satan ett bra verktyg för världsreligioner och feminister

Ett av mina favoritcitat är ”Jag är Djävulen och jag har kommit för att utföra Djävulens verk”. Det är vad Charles ”Tex” Watson sa den 9 augusti 1969 när han, tillsammans med andra ur Charles Mansons sekt, trängde sig in i Roman Polanskis hus. Fem vuxna och ett ofött barn dog där och då, i en meningslös våldsorgie som blev spiken i kistan för hippie-erans kärleksfestande. Varför sker sånt? Frågar du kristna ur den gamla skolan får du samma svar som ”Tex” gav den där natten i Hollywood: Djävulen.

Darren Oldridge är en brittisk lektor i religionshistoria som forskar kring trolldom och den fallna ängeln. I Mörkrets furste placerar han vår kristna guds evige motståndare i en historisk kontext.

Som idéhistorisk figur är Djävulen – Satan, Lucifer, Beelzebub, eller vad du nu vill kalla honom – ett oöverträffat verktyg. Han kan ingjuta fasa så fruktansvärd att du är villig att underkasta dig valfri världsreligions självutplånande ångestregler. Han kan också inspirera dig till att bli en bättre människa, eller användas för att ta plats. Enligt Oldridge var den onde ett verktyg för kvinnor inom kyrkan, som genom att påstå att de tampats med det absoluta mörkret – och vunnit – lyckats befästa sina positioner i gubbslemmet.

Feminism genom ”Jag mötte Satan”, om du så vill.

Det är intressant – om än inte särskilt populärockultistiskt skrivet. Trots en flyhänt översättning är det svårtuggat ända fram till det avslutande kapitlet om Satan i samtiden. Det kapitlet innehåller för övrigt författarens grövsta miss. Inte med ett ord nämner han den konstform som hyllat Hin Håle mer än någon annan: rockmusiken. Från Robert Johnson via Coven till Funeral Mist.

I vår sekulära samtid är det lätt att roas av att det på 1600-talet fördes seriösa teologiska diskussioner kring Satans sperma. Kan han skaffa barn med dödliga kvinnor, trots att han inte kan producera egen säd? En fråga inte ens Siewert Öholm lär tycka till om i SVT Debatt.

Mindre roande är de hundratusentals som torterats till döds för misstänkt samröre med den mörka sidan. Eller, för att ta ett mer närliggande exempel, att påven så sent som 2005 prisade exorcister och att Vatikanen 2011 höll en stor konferens om djävulsutrivning. Faktum är att kopplingen mellan CIA:s förstärkta förhörsmetoder och dåtidens dödliga waterboarding av häxor med Oldridges hjälp blir spikrak. Djävulens centrala roll i vår västerländska kultur, idén om en ren ondska, gör att vi saknar verktyg för att bearbeta och förstå verkligheten bakom mänsklig grymhet. Som  ”Tex”. Eller Columbinemördarna. Eller IS.

De förblir förvridna monster. Djävulen reinkarnerad och så långt från oss vanliga som det bara går. Det är ett tankemönster som hittills inte stoppat en enda terrorist. Utan bara skapar fler.

Per Faxneld bidrar med ett förord om hur socialister, anarkister och helt vanliga socialdemokrater lierade sig med Satan på 1800-talet och gärna använde honom som symbol.

Löfven och Lucifer vore en otippad duo inför nästa val, men jag skulle gärna se mer (S)atan i partipolitiken.