Tre varierande vägar av Katarina Frostenson
Publicerad 2013-10-21
Nya boken inget misslyckande men ganska ojämn
I sin nya bok Tre vägar väljer Katarina Frostenson att följa eller bereda tre prosavägar, även om den mittersta drar mera åt poesins håll. Först går hon ett par tre varv i barndomens förort, sedan på en disig strand ämnad för rituella handlingar (den svagaste vägen) och sist ut i Europa till Den Stora Konsten – Dürer, Tizian, Ovidius. Hon säger aldrig: följ med! men hon protesterar inte om man slår följe.
”Rader, ramsor, bråte, slams.” Hon är intresserad av rytm och klang men knappast av renhet, sluten form. Språk rör sig fram och tillbaka över världen utan att vilja stillna. ”Byggnaden Briljans” blir aldrig färdig. Hon är medveten om att det kan bli lite tradigt och trådigt, men hon bestämmer sig för – med rätt eller orätt – att det är ett kvinnligt skrivsätt som ”herrarna” inte begriper. ”Herrarna” gick ibland ganska hårt åt henne på 80-talet, men hon har utvecklats sen dess. Det lite enahanda språkknådandet finns dock kvar.
Den första vägen leder till Hägersten utanför Stockholm. Där finns en poesiskylt i en park med åtta lite tafatta rader ur en gammal Frostenson-dikt. Hon hittar den svartmålad, bombad med tags. Tavlan blir en förortsikon, en nästan utplånad kultbild. Men Hägersten är fint numera; här finns inga associationer till ”förorten” så som man talar om den just nu.
Barndom flyter upp: en tyst men omsorgsfull mor, ett stjärnhus, trista fält att leka på, en tunnelbana som dunkar genom allt och alla. Till slut hamnar hon i Uppenbarelsekyrkan för att lyssna till Bachs väldiga passacaglia i c-moll för orgel. Folk sitter utspridda i ensamhet i bänkarna, men musiken sluter dem samman. Det är som om konsten vore deras enda möjlighet till gemenskap.
Den andra vägen viker jag inte in på här. Den tredje är den tyngsta och intressantaste att gå. På ett slags pilgrimsfärd reser diktjaget i skrangliga bussar och till fots mot ett slott i Tjeckien där Tizians målning av Marsyas hänger, den fule faunen som flåddes levande för att han utmanat Apollon i flöjtspel. Han hänger upp och ner i ett träd på bilden, en omvänd och förvänd Kristusfigur. De religiösa bilderna ligger alltid tätt under ytan i Frostensons texter, men hon glider för det mesta ur deras grepp, leker bort dem. Men Marsyas är på allvar, det känns i språket.
På denna tredje väg bränner det för första gången till, i bokens enda egentliga möte människor emellan. ”Hjortskallen spänner ut ögonen i ett svart glansangrepp.” Under denna jakttrofé på ett värdshus hamnar diktjaget i gräl med värdparet. Hon framstår plötsligt som en låtsaspilgrim, en oerfaren människa som söker sig till smärtans bilder, till den flådde Marsyas, utan att för den skull kunna ta sig ut ur sig själv. Man kan läsa hela boken som en i sig själv innesluten språkmänniskas växlingsrika kamp för att nå ut till de andra.
Även om Frostenson själv ser sitt författarskap som en enhet så kan en utomstående iaktta en stark utveckling från älskad och behövd i 80-talets avantgarde till dagens lugnare position som en av många goda författare. Tre vägar är inget misslyckande men en ganska ojämn bok. ”Rader, ramsor, bråte, slams.” Gott så.
