Vittne till Chiles krossade dröm
Uppdaterad 2016-02-19 | Publicerad 2016-02-18
Från sjuttiotal till nutid i närgången skildring
Ingen människa borde få lov att dö utan att ha skrivit en berättelse. Kanske inte intressant för hela mänskligheten men åtminstone rolig att läsa för släktingar och vänner, innan minnet av vederbörande bleknat för gott.
I förstone verkar Chile – fyrtio år efteråt av Kjell Wigers vara en sådan berättelse. En pensionerad svensk journalist tar med sin kvinna och sina blodtrycksmediciner och reser till staden Odorno i södra Chile som han fick fly ifrån för drygt fyrtio år sedan, när militären störtade Salvador Allendes socialistiska regering.
Vartannat kapitel utspelar sig i nutid, i vartannat kapitel möter vi de unga biståndsarbetarna Kjell och Margareta som försöker leva som de fattiga chilenarna, äter samma usla mat, vägrar att växla svart och föder sin dotter på det kommunala sjukhuset.
Kjell arbetar med jordreformen: Lantarbetarna, ofta analfabeter, ska lära sig att sköta de beslagtagna storgodsen. Margareta är sjuksköterska. Det är en tid av hopp och stora förändringar. ”Det nya livet har börjat.”
Men i det nya livet finns inga reservdelar till traktorerna och inga cigaretter. Åkarna går i strejk mot regeringen med understöd från USA. Bakom de stolta parollerna finns småfusk och tomma butikshyllor. Duktiga administratörer som arbetar med jordreformen får stå tillbaka för folk med rätt partibok.
Högern – ”mumierna” – beväpnar sig. Men Chiles stolthet är att militären aldrig lagt sig i politiken.
Så kommer kuppen den 11 september 1973. Agitatorn Hector Vega som tyckte Allende gick för långsamt fram och manade till väpnad kamp visar sig vara polisinfiltratör och går från dörr till dörr och arresterar dem som trodde på honom. Jorge, Kjells chef, skjuts med nackskott av en officer som han brukade låna ut sin bil åt. Kjells lilla familj får hjälp att fly till Santiago av en polis som är släkt med hustruns arbetskamrat.
Här möter läsaren Harald Edelstam, ambassadören som räddade livet på hundratals människor i Santiago och Svante Grände, svensken som anslöt sig till MIR-gerillan och stupade i Argentina.
Kjell Wigers berättelse är ingen perfekt bok. 1973 blir betydligt mera levande än 2014. Visst kunde man ha fått veta mer om vem som äger och brukar jorden i södra Chile i dag. Och visst kunde Wigers kostat på sig en korrekturläsare. Men det är en ovärderligt närgången och egensinnig skildring av den solkiga, motsägelsefulla och hoppfulla kampen för en rättvisare värld.
